Så här veckan efter omröstningen, så har inte rescensionerna av våra folkvalda politiker varit nådig. Endast tre politiker hos Alliansen har undkommit med relativt god kritik, Camilla Lindberg (fp) som röstade nej (och som för några dagar gett alla Stockholms och Dalarnas blombud gott om arbete), Birgitta Ohlsson (fp) som la ner sin röst och Karl Sigfrid (m), den politiker som tidigare många gånger nästan låtit som en piratpartist, som tydligt markerat att han skulle rösta nej men som i slutänden (granted, under hårt internt tryck) lät sig utkvittas, vilket i mina egna ögon gjorde honom till en Ja-röstare.

Aggressionen (för agression är det otvetydigt) har dock varit överlägset hårdast, såväl i traditionell media som på nätet, mot tre politiker, Fredrik Federley (c), Annie Johansson (c) och Fredrik Malm (fp). Dessa tre har kommit till riksdagen med en tydlig plattform av att motarbeta just precis ett sådant förslag som FRA-lagen.

Om man ransakar sig själv, kan man fråga sig varför just dessa tre politiker mött den enorma mängd spott och spe de har gjort. Fördelningen dem emellan är dock inte helt jämn; om man ska ta det som någon form av ungefärlig värdemätare, så har Federleys inlägg om varför han i slutänden röstade ja mötts av drygt 700 kommentarer, Johanssons "endast" drygt 200, och Malms blott ett tjugital. Antalet kommentarer på en blogg är så klart en extremt inexakt mätare, men jag känner ändå att de någotsånär avspeglar den allmänna känslan över vilka av dessa tre politiker man är mest besviken med.

Att just dessa tre politiker fått mest skit är knappast konstigt; om man under lång tid arbetat upp ett förtroende hos röstare inom en viss typ av frågor, och sedan frångår de principer man utgett sig för att driva, så är det självklart att man faller hårdare än någon som aldrig rört ämnet och troligtvis fått sina röster av helt andra anledningar. Jag tror t.ex. knappast att Staffan Danielsson (c), som utmärkt sig som en av de få förespråkarna som tydligt och under lång tid mött kritiker med sina argument för beslutet på sin egen blog (heder för den saken, även om jag inte delar hans analys, och även om hans senaste påhopp på Expressen känns, ehm, konstigt och långsökt eftersom den argumenterar mot något som aldrig stod i artikeln), knappast förlorar speciellt många väljare då han aldrig kandiderat på denna plattform.

Att Malm fått minst kritik är kanske naturligt, han har gjort sig själv väldigt osynlig och i allt väsentligt försökt falla in i massan som bara röstar Ja för att det är vad som förväntas, utan att behöva försvara det. Fegt, måhända, men tveklöst effektivt, för tillfället i vart fall; jag har svårt att tro att han kommer att kunna samla det följe han tidigare haft vid framtida val.

Johansson och Federley höll dock en betydligt högre profil, och även om de inte otvetydigt sa det rakt ut, så var det nog fler med mig som tolkade det som att de skulle rösta nej till lagförslaget. Båda höll passionerade tal i riksdagen (där Federley berättade tårfullt om hur han våndats över valet, men till sist lytt sin mammas råd om att rösta på det vis som tillåter honom att se sig själv i spegeln, och Johansson lite mer kaxigt frikostigt citerar Ayn Rand och jämför sig själv med Dagny Taggart). Båda röstade alltså i slutänden ja till lagen, med några minimala justeringar i sista sekund.

Som jag ser det är det ingen skillnad på dessa två. Personligen har jag inte röstat på någotdera (jag var redan innan ytterst tveksam till Centerns ganska spretande ambitioner), men jag ser helt klart hur de som har kryssat in dem (båda kom in i riksdagen genom personvalskryss, de var inte partiets val) känner sig svikna. Men varför skillnaden i animositeten mot dem? En liten del kan nog hänföras till ett par väldigt lumpna kommentarer som rör Federleys sexualitet, något jag hoppas och tror han kan ignorera totalt (inte en enda en av de som fällt sådana kommentarer lär ha röstat på honom; de som kryssat honom lär garanterat ha fallit in i grupperna som 1) inte bryr sig det minsta om en persons sexuella läggning eller 2) ser det som enbart positivt att det kommer fler öppet homosexuella i riksdagen), men de står verkligen inte för hela skillnaden dem emellan. Jag har inga svar, jag står helt enkelt helt rådvill inför den åtskillnaden. Finns det någon aspekt dem emellan som jag inte ser? Eller är det helt enkelt så att det 2008 är mer accepterat att aggressivt angripa en man än en kvinna med ord?

Huvudsakligen känner jag dock att hela frågan är lite sneställd; de som förtjänar mest agg är de längst upp, de som beslutat att denna fråga ska vara en där individuella riksdagsledamoter inte ska rösta enligt sin övertygelse eller enligt sin valkrets, utan skulle vara en kabinettsfråga. I min mening faller inte den slutliga skulden på Fredrik Federley, inte på Annie Johansson, inte på Fredrik Malm, utan den faller på Maud Olofsson, Jan Björklund och i högsta grad Fredrik Reinfeld (en politiker som tidigare hade åtminstone min respekt från sin tid som MUF-ordförande under den tid jag själv var medlem, men som nu har förbrukat allt sådant förtroende; inte enbart pga FRA-lagstiftningen, men detta var helt enkelt strået som bröt kamelens rygg). Dessa är de politiker som ytterst måste ställas till svars för att en stor del kärnväljare alienerats, att så många troligtvis kommer att välja soffan vid nästa val (om inte ens hotet om en vänsterblocksregering räcker för att komma över indignationen i att rösta för ett parti som så tydligt går mot deras grundläggande värden), eller som kanske flödar till i-praktiken-icke-partier som KLP eller enfråge (OK då, trefråge)-partier som Piratpartiet (jag själv hör till dessa, och om det leder till ett vänsterblock i regeringsställning må det vara hänt, för principens skull; jag hoppas bara vi får >4% och något att säga till om). Några lär även gå över till Miljöpartiet, som iofs också spretar ganska kraftigt när det gäller den ideologiska grunden, men som säkerligen fick ett par lokala hjältar iom t.ex. Lage Rahm. Givet de små marginalerna mellan blocken, kan detta väl visa sig vara ödesdigert vid nästa val.

Förra veckan röstades FRA-lagen igenom, som i praktiken gör att all kommunikation på nätet kommer att avlyssnas (för rikets säkerhet). Inom kort implementeras Bodströms baby, Trafiklagringsdirektivet, som bl.a. kommer att kräva att mobiloperatörerna i två år lagrar vem du pratar med, och var du fysiskt befinner dig varje gång du påbörjar eller avslutar ett samtal. Den typen av geografisk spårning har vi för övrigt redan idag om du kör bil in eller ut ur Stockholm, och det diskuteras att hastighetskamerorna börjar lagra information om alla som kört förbi dem, inte bara de som kört för fort. En utredning pågår om man ska legimentera och permanentera det (miss)bruk av PKU-registret som skett några gånger, dvs att nullifiera de integritetsskydd som skrivits in i biobankslagen (och det sociala kontrakt med en hel generation som gett blod specifikt för att forska kring ärftliga sjukdomar, och inget annat).

Kort sagt, det tas kontinuerligt fram lagar och regleringar som helt enkelt inte hade varit tänkbara så nyligen som tio år sedan. Sverige är på intet sätt ensamt i detta, i princip hela västvärlden marcherar i samma riktning (om än inte riktigt i takt).

Dagens (dvs jag läste om det idag) förslag är lite extra pikant; ett antal gånger under FRA-diskussionen påpekades det att om man verkligen ville vara “teknikneutral”, så skulle man självklart föra register över, och långsiktigt spara, vilka som skickar fysiska brev till varandra, samt ånga upp alla breven och snabbt ögna igenom dem för att se om de verkade innehålla något intressant. Det värjade sig naturligtvis alla tillskyndare av lagen från, för fysiska brev är fortfarande lite tabu att pilla på.

I vart fall den första halvan av den meningen riskerar dock att bli sann 2013, när ett gemensamt EU-system ska bildas där alla brev spåras (med hjälp av RFID-chip). Systemet skulle kunna bli väldigt bra, med kraftigt förbättrad pålitlighet i brevleveransen. Självklart ska ny teknik utnyttjas där det kan leda till förbättringar! Men bygger man ett sådant här system så måste man tänka till både en och två gånger för att bygga det på ett sätt så att det inte skapar ett tydligt, EU-vitt register över just exakt vilka som skickar brev till varandra. Precis som det nog inte riktigt var avsikten att i tio år spara exakt när och var folk har kört in och ut ur Stockholm, det bara blev så eftersom ingen tänkte på att ha med en utredning av integritetsfrågor i kravspecen…

Givet den allmänna inställningen till dessa frågor, är jag inte speciellt optimistisk att någon kommer göra det i det här förslaget heller… kanske kommer vi till och med gå över gränsen, det där tabut jag talade om när det gäller fysiska brev, och just detta register kommer att ses som en stor fördel. Tänk vad bra att man kan spåra Usama när han skickar semestervykort hem till sina homeys…

Tidsrelevant

Vem är Camilla Lindberg? Det är inte ett namn jag känner igen. Det behöver iofs inte säga så mycket, jag skäms lite för att jag har så dålig koll på politiker och politik överhuvudtaget. Men det är ett namn jag kommer lägga märke till framöver. Denna Folkpartiet-politiker är den enda som i min mening kan titulera sig “liberal” i aliansen. Det har talats mycket om centerpolitikerna Fredrick Federley och Annie Johansson, men de röstade för lagen. Moderaten Karl Sigfrid meddelade att han skulle rösta nej, men sen lät han sig utkvittas. Folkpartisten Birgitta Ohlsson la ner sin röst.

Camilla Lindberg från Dalarna stod upp för sin åsikt, och för sina väljare, och röstade nej, även när det stod klart att hon skulle vara ensam och att lagen skulle gå igenom oavsett. Jag vet inte var hon står i andra frågor eller hur vettig hon är i övrigt, men detta ställningstagande kommer jag i vart fall inte glömma.

Igår, innan de gick på sommarlov, röstade Sveriges riksdag igenom propositionen om en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, dvs FRA-lagen. Jag ska inte överdriva och påstå att världen går under, men Sverige blev definitivt ett lite sämre ställe att leva i.

Sverige har aldrig haft speciellt bra betyg när det gäller att skydda mänskliga rättigheter, oavsett hur mycket vi tycker om att klappa varandra på ryggen och tycka att vi är förträffligast i hela världen. Men nu har vi passerat en signifikant gräns. Den basala principen att staten inte får avlyssna medborgarna utan specifika domstolsbeslut, är övergiven. Det spelar ingen roll att de flesta inte kommer få sin kommunikation specifikt avläst av en människa, för vem som helst kan få allting läst. Helt lagligt.

Och alla, precis varenda människa, du och jag och din mamma, kommer få sin kommunikation filtrerad och avsökt maskinellt. “Kommunikation” i det här sammanhanget handlar inte bara om vad du skriver och säger, utan även annat, t.ex. vilka tidningar du läser (och vilka artiklar i de tidningarna), vilka TV-program du tittar på, vilka organisationer du engagerar dig i, vad och vart du handlar. Kort sagt det mesta här i livet. Ifall den komunikationen matchar utsökningskriterier, som är hemligstämplade, så kommer detaljerade sociogram upprättas. I första hand kommer alla du kommunicerar med att lagras och analyseras, potentiellt över en ganska lång tid. Alla du kommunicerar med dras då in i samma nät. Oftast är det som sagt helt automatiserat, och informationen om dig kommer förmodligen aggregeras in i övergripande rapporter. Men ifall något du gör, eller någon ingår i ditt nät av kontakter gör, triggar ytterligare utsökningskriterier, så kan mer resurser, även manuella sådana, läggas på att kartlägga nära nog allting om ditt liv. Helt lagligt.

Mindre lagligt, men oundvikligt och självklart, är att utsökningar kommer ske inriktade på specifika personer för att människor med tillgång till dessa system vill veta något om dem. Det är mänsklig natur, har man information om någon kommer man att kontrollera det. Hur ofta läses inte kändisars patientjournaler av sjukhuspersonal, t.ex.? Eller tänk själv, har du verkligen aldrig t.ex. läst baksidan av ett vykort addresserat inte till dig, utan till din partner? Informationen finns ju bara där, även om du vet att du inte borde läsa så gör du det. Kanske har du, någon gång när du varit arg eller avundsjuk, osäker eller sviken, läst din partners SMS? Kanske till och med loggat in på mailen och kollat vad som föregår? Om du hade tillgång till hur mycket information som helst om den där slemmiga killen som din syster är tillsammans med, som du är helt säker är up to no good at all, skulle inte du kolla upp honom? Vad får dig att tro att personalen på FRA är bättre människor än dig och mig? Några sådana olovliga kontroller kommer så klart att upptäckas, precis som sjukhuspersonal ibland blir avskedad just för att man läst patientjournaler, men de flesta kontroller kommer att döljas i sökningar som verkar oskyldiga vid en snabb översiktskontroll, som inte är uppenbart personligt inriktade.

Det är för övrigt inte bara personalen på FRA som kan göra detta. FRA kommer att leverera såväl övergripande rapporter som riktad information till åtskilliga andra myndigheter, polisen och säkerhetspolisen såklart, men även t.ex. försäkringskassan och skatteverket. Har du fullkomligt förtroende för all personal på dessa myndigheter? Sveriges riksdag har det.

Värt att notera är att det inte finns något annat land i hela världen som har denna typ av övervakningsapparat. Inte USA, inte Storbritannien, inte Frankrike. Inte heller Kina, för den delen. Dessa länder ska inte ses som föredömen ur ett medborgarrättsperspektiv, men just i denna fråga har de inte gått lika långt som Sverige. De har alla omfattande övervakningsapparater, helt klart, men de är alla riktade mot indivier och grupper, de trålar inte massorna. Sverige är ensamt om denna inställning att “alla ska med”.

Naturligtvis finns det länder som skulle kunna införa den här typen av lagstiftning; det är inte så att det är moraliskt utanför vad t.ex. Kim Jong-il skulle kunna tänka sig. Men dessa länder, auktoritära diktaturer, har inte samma möjligheter som Sverige har. De kan inte tappa internetlinor från ett fåtal teleoperatörer, och därmed få en nästan fullständig upplysning om alla medborgare. Sverige är ett unikum, ett enda land som är tillräckligt avancerat för att de här informationsmängderna ska finnas lätt tillgängliga, men tillräckligt repressivt för att den ska utnyttjas.

Känns det bra att vara svensk idag? Känner du dig säkrare, känner du dig friare? Känner du att en stor börda har lyfts från dina axlar? Känner du att du kan andas ut, att den där omedelbart förestående terroristattacken äntligen är avvärjd? Känner du att det här är en proportionerlig och bra lag?

Det gör inte jag.

Nu är jag riktigt arg.

De som har följt dagens debatt i riksdagen har fått se den mest vämjeliga demonstration av varför politikerföraktet vuxit sig så starkt på väldigt länge (någonsin, för min del).

Av allt att döma kommer FRA-proppen återremmiteras i morgon bitti istället för att sättas till omröstning, för att sedan under förmiddagen återintroduceras med några kosmetiska förändringar, specifikt skapade för att tysta framförallt kritikerna från Centern som hade kunnat stjälpa lagen; som nu kommer strongarmas till att acceptera de nya skrivningarna. Samtidigt har den enda uttalade motståndaren inom Moderaterna mer eller mindre mobbats ut ur omröstningen.

Intentionen är enormt tydlig: FRA-lagen ska gå igenom, punkt. De minimala förändringar man gjort förändrar inte grundprincipen, att lagen godkänner preventiv avlyssning av hela svenska folket, utan att någon behöver vara misstänkt för någonting. Det finns ingen omskrivning, ingen kontrollstation, ingen efterhandsgranskningsnämd som förändrar att detta är hån mot ett demokratiskt samhälle.

Men oavsett vad man anser om lagen, så går det inte att missförstå att det finns ett massivt folkligt motstånd till den. Riksdagen ska representera folket. Mellan val har inte majoritetsgruppen ett fullkomligt carte blanche att införa vilka lagar som helst, speciellt inte sådana som i många stycken går rakt emot det man faktiskt gått till val för. Att nyttja sina fyra år till att tvinga igenom repressiv lagstiftning (som bryter mot grundlagen) mot folkets vilja för att "visa regeringsduglighet" är inget annat än ett hån.

Jag kommer fortfarande stå utanför riksdagen i morgon bitti (i vitt), men jag hyser inte längre någon förhoppning att det gör någon skillnad.

I övrigt tycker jag att alla som missade debatten ska hitta en kopia (den kommer säkert snart på YouTube) och se Helena Riviéres inlägg. I något annat sammanhang hade det varit höjden av komik, jag har ingen aning vad hon rökt. "Folk klagar över att deras integritet kränks, men de måste ta ett personligt ansvar för integriteten, det kan inte vi göra… integritet kan aldrig kränkas av staten, för det är ett personlighetsdrag" (parafras, jag minns inte den exakta ordalydelsen). Men hon avslutar på ett mörkare spår, "All kontroll är berättigad tills dess motsatsen är bevisad, det är lika bra att folket vänjer sig vid det" (återigen parafras). Vad kallar man människor med den politiska åskådningen? Knappast "moderata".