Nu publiceras äntligen, efter ett par års bedjande, några exempel på vad FRA faktiskt bidragit med under de flesta av våra livstider (i övrigt har vi bara fått höra saker som hänt under och kort efter andra världskriget). Fyra intressanta exempel, och det är väl få som tycker resultatet i dessa fall är dåligt. Men det är också frågan om en tämligen ohederlig debatteknik, då åtminstone två av exemplena (de två flygkrascherna) är exempel på något som ingen någonsin argumenterat emot; traditionell, militär signalspaning. Ingen har begärt att vi ska sluta följa sovjetiska stridsflygplan. Det gör man nämligen inte genom att avlyssna privat, civil trafik, så det är tämligen okontroversiellt. Man kan med andra ord direkt stryka de exemplena.

När det gäller att bedömma tjetjeners flyktingstatus, skulle man kanske kunna tänka sig att avlyssning skulle varit hjälpsam om FRA hade det verktyget då. Men jag har svårt att tro att man skulle få fram så enormt mycket mer än utrikesdepartementets analyser, och utsagor från diplomater på plats, skulle gett.

Kvar blir då ett förhindrat mord, som enligt uppgift kunnat hindras eftersom FRA kunde följa den tilltänkta mordpatrullens väg innan de nådde Sverige. Bra, så klart. Men vad säger att polisen inte hade kunnat göra detsamma? Jag inbillar mig iofs att det är väldigt svårt att avstyra ett väl planerat mord, och i de flesta fall kan polisen bara hjälpa till att hitta den skyldige i efterhand, men i detta fall måste det ha varit väl känt att personen i fråga var en högriskkandidat.

I dagens läge är det tänkbart att en sådan operation organiseras via publika kommunikationsvägar på internet, även om jag misstänker att den skulle vara så väl krypterad att det inte spelar någon roll. Men, man måste fråga sig om det då är proportionerligt att införa allmän massavlyssning för att undersöka den här typen av tänkta brott i ett tidigt skede?

Det går alltid att argumentera för vilket tvångsmedel som helst med individuella exempel. För att ta ett extremt exempel, om vi rakt av avrättade alla som befunnits skyldiga för våldtäktsförsök så hade Anders Eklund aldrig haft en chans att mörda Pernilla Hellgren eller Engla Juncosa Höglund. Bra, va? Ingen kan väl ha något emot det? Ingen kan väl känna någon speciell sympati för den killen? Och alla som har rent mjöl i påsen, alla som inte tänkt försöka våldta någon, har ju inget att oroa sig för. (Staten begår ju aldrig misstag, eller hur?)

Men de flesta förstår att man inte bygger cilviserade samhällen på det viset, och att man alltid måste göra avvägningar mellan vad man kan utsätta folk för nu, för att eventuellt avstyra något ospecificerat i framtiden. Avvägningar som (i vart fall i allvarliga fall) måste vara väl utredda, och som det måste finnas en bred konsensus om. Avvägningar som trots det ibland innebär att någon som i framtiden kommer mörda, kan vandra fri.

På samma vis får man göra avvägningen att vi måste sätta vår tilltro till polisen att avstyra vissa planerade mord, även om det är svårt, om alternativet är en allmän massavlyssning av hela folket.

En utmärkt sammanställning över vad som borde ske framöver.

Det blir lite fel när man, som ett antal folkpartister nyligen, kräver att brottsmisstanke ska finnas innan FRA-lagen används. Sten Tolgfors avvisar det kravet med att det inte är relevant när det gäller FRAs verksamhet. För en gång skull håller jag med honom.

Jag är väl själv delskyldig, jag har nog också sagt saker som att “FRA ska inte massavlyssna icke-misstänka civila”. Egentligen är det det uttalandet onödigt tillkrånglat. Det skulle räcka att säga att “FRA ska inte massavlyssna civila”.

För “FRA ska inte massavlyssna icke-misstänka civila” innebär inte att “FRA ska massavlyssna misstänka civila”. Även om någon är misstänkt för ett allvarligt brott, så hör det inte till FRAs uppgift att undersöka det. Den uppgiften faller på polisen och/eller säkerhetspolisen, som under vissa omständigheter kan göra en riktad avlyssning av den misstänkte. Denna process styrs av ett antal lagar, som kanske inte är perfekta i min mening men som ändå vuxit fram under många års relativt öppen avvägning mellan behovet av tvångsmedlena och en eventuellt felaktigt misstänkts (och icke misstänkta som råkar komma med som ren överskottsinformations) personliga integritet. Den utförs av personer som är utbildade i just dessa frågor, där etik och integritet är en stor faktor. Det finns en relativt (jämfört med FRA, i alla fall) god insyn och översyn av verksamheten. Den anklagade har ett (ganska) starkt personligt skydd iom försvarsadvokatsystemet och justitieombudsmannen, så grova övergrepp kan (oftast) inte gå förbi orörda.

FRA ska i min mening hålla sig till traditionell militär signalspaning i medier som är öppna för vem som helst med tillräckligt stora öron; de har inget som helst att göra i privata kablar (som normalt ingen annan än kablarnas ägare och nyttjare har någon som helst tillgång till) där hela den svenska befolkningens civila kommunikation flödar.

Om det innebär att någon spion/terrorist/valutaspekulant på svensk mark kan kommunicera utan FRAs kontroll, eftersom han använder samma kanaler som Svensson i övrigt, då får vi faktiskt tåla det. Och detta är inget nytt; i alla tider så har samma spion/terrorist/valutaspekulant kunnat skriva ett fysiskt brev, och lägga det på brevlådan, och få det levererat till sin mottagare, helt utan att bli registrerad och utan att få innehållet kontrollerat. Och Sverige har faktiskt inte fallit sönder för den skull.

EDIT: Birgitta Ohlsson förtydligar sig själv idag, och säger ungefär samma saker som jag ovan.

FRAs årsbudget är ca. 500 miljoner kronor. Man yrkar på att öka detta till 600 miljoner.

Efter lite snabbt bläddrande i Rättsväsendets förslag till statsbudget 2007 (jag hittade inte 2008 vid en blixtgoogling, men det lär knappast vara några jätteskillnader) så hittade jag lite siffror att relatera det.

Åklagarmyndigheten, den stora flaskhalsen i svenska rättsväsendet, har en budget på ca. 900 miljoner. Säpo har en budget på ca. 800 miljoner. Myndigheter som Brottsoffermyndigheten ligger långt efter, de har ca. 30 miljoner per år. Brottsförebyggande rådet har 60 miljoner. 7 miljoner går åt till “Bidrag till lokalt brottsförebyggande arbete”. (Polisen är den stora utgiftsposten i rättsväsendet, kostar strax under 20 miljarder per år)

Jag försökte även hitta någon del av försvaret att relatera till (FRA underordnas ju inte, namnet till trots, försvaret), men möttes av fler 404:or än jag sett sedan tidigt nittiotal. Den som sköter försvarets site är i stort behov av lite uppfriskande uppsägning. Men jag har för mig att hela totalförsvaret, ink. alles, går på ca. 40 miljarder/år.

Inget av detta hör iofs till svenska statens riktigt stora utgiftsposter, de domineras av ålderspension och efterlevandepension (strax under 300 miljarder), sjukförsäkring (120 miljarder), arbetsmarknadsåtgärder (70 miljarder), kommunbidrag (också 70 miljarder) och sjukvård (50 miljarder).

Poängen är att FRA är en hyffsat stor myndighet i förhållande till stora delar av rättsväsendet, och att en minskning av anslagen med, t.ex., 50% skulle frigöra en hel del pengar som kan göra en hel del nytta på andra ställen. Samtidigt är FRA en liten myndighet i förhållande till försvaret. Den egentliga anledningen till att utökandet av FRAs befogenheter anses vara så otroligt viktigt att det ska tvingas igenom no matter what the cost, har vi nog inte fått höra ännu. Men en av de mer sannolika teorierna är väl att man kan utföra avlyssning på uppdrag av USA, med lite inofficiellt militärt försvar som motprestation, och därmed kunna skära ner försvaret ytterligare. Sett uteslutande ur ett ekonomiskt perspektiv låter det ganska lockande.

Sen att man inte bör se människors grundläggande rättigheter ur ett uteslutande ekonomiskt perpektiv, det är en annan sak…