Det är länge sedan jag skrivit något om FRA nu. Inte för att ämnet blivit ointressant, men helt enkelt för att det inte funnits något nytt för mig att skriva. Debatten har varit ganska ensidig, många förespråkare verkar fortfarande tro att man kan tiga ihjäl frågan. Och även från motståndarna, så är de flesta argument redan ute och formulerade, nu är det mest upprepningar som gäller. I de få fall jag har velat säga något, så har dessutom alltid minst tio personer hunnit före och gjort det bättre.

Den som känner sig i behov av mer läsning i ämnet, kan med fördel surfa bort till Mark Kamberg, som skriver mycket och mycket intressant. Han har ork och kompetens att djupborra sig ner i lagtexten och förarbeten, på ett sätt som i min mening gör hans blogg till obligatorisk läsning. Och sen hoppas jag vi ses på en av demonstrationerna på tisdag.

Syftet med denna post är inte FRA i sig, utan att peka på att Folkpartiet, nästan två år före utredningen ska vara färdig, har satt ner foten och tydligt deklarerat att säga “nej till att ge polisen allmän tillgång till uppgifterna i PKU-registret“.

Även om man kan vara lite orolig för orden “allmän tillgång” – det finns mången typ av tillgång som inte behöver räknas som allmän – så väljer jag ändå att se det optimistiskt, nämligen att Folkpartiet (och förhoppningsvis hela alliansen) har bränt sig så illa på FRA-frågan, att man försöker backa alla andra integritetskränkande förslag som finns i pipen. FRA-frågan är redan förlorad, frågan är bara hur messy upplösningen kommer bli, och det finns inte utrymme för fler misstag.

Tillåt mig i så fall påminna våra goda folkpartister om implementeringen av en teledatalagringslag som ska röstas igenom nu till hösten. Och sen när ni knäckt den nöten (vilket jag erkänner blir knepigt, givet hur Bodström lyckades bakbinda er innan han tog timeout från regerandet för att skriva deckare), så finns det ett helt gäng andra lagförslag som kan avföras.

Kom igen nu. Gör oss stolta.