Kulturminister Liljeroth har tydligen uttalat sig om att hon tyckte Pirate Bay-domen var bra. Vissa är upprörda över det, givet att målet är överklagat m.m. Jag håller inte med.
Först och främst, det hon sa (“Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet”, förutsatt att SvD citerat henne korrekt) kan jag inte få till att det skulle vara domstolspåverkande. Mitt förtroende för det svenska rättsväsendet är ganska lågt, men att tro att det uttalandet från en minister sett i isolation skulle ha någon effekt på domen i nästa instans är inte rimligt.
För det andra, det kommer ju inte som någon som helst överraskning. Herregud, människan företräder ett parti som tycker det är rätt och riktigt att man ska sätta en miljon svenskar bakom lås och bom för att de fildelar (och konstantövervaka resten för att de inte ska få för sig något). Det är väl självklart att hon är glad över TPB-domen!
Och för det tredje, hela diskussionen om ministerstyre i sverige är i min mening fullkomligt bakvänt. Som jag skrivit tidigare så är det ett jätteproblem att myndigheter och individuella tjänstemän har fantastisk makt över individers liv och leverne, och dessa myndigheter och tjänstemän är bara en anonym, grå massa som aldrig kan ställas till ansvar för något. Och ministrarna är i slutänden aldrig ansvariga, de kommer oftast undan att ens uttala sig om specifika fall. För usch och fy, det skulle ju vara ministerstyre.
Men frågar ni mig, så vill jag absolut att den slutligt ansvariga för en myndighets agerande, även i specifika fall, ska vara någon som man kan avkräva ansvar ifrån. En minister kan man göra det, genom att rösta bort (om tillräckligt många delar min åsikt om vad som är fel). Det är självklart och enkelt och fundamentalt demokratiskt.
Tycker jag, i alla fall. Och tydligen inte så många andra. Vi gillar vårt system där ministrar inte får eller behöver tycka något om något som spelar någon roll.