Vilket parti min röst faller på är väl knappast en överraskning för någon som känner mig eller läser den här bloggen. Och för första gången var valet otroligt enkelt.

Annars har jag så länge jag varit röstmyndig alltid brottats med frågan om vilket parti jag ska lägga min röst hos. Inget parti har matchat alla mina åsikter, vissa av vilka jag håller väldigt hårt i, och jag har således alltid varit tvungen att rösta på ett parti som aktivt motarbetat vad jag anser vara viktigt och rätt på många punkter.

Två av dessa punkter har blivit allt viktigare under det senaste decenniet. Det gäller dels den ständiga rörelsen mot ett mer inskränkt och övervakat samhälle, där yttrandefrihet och informationsfrihet begränsas och individens aktioner övervakas och registreras in absurdum. Maktgalna politiker och byråkrater har sett internet som ett lekfält där de kan göra precis vad de vill, utan att känna sig bundna av de rättigheter människor har i demokratiska samhällen.

För det andra gäller det de ständigt framflyttade positionerna gällande immaterialrätten, detta moraliskt orättfärdiga och samhällsekonomiskt tärande ok som tynger ner innovatörer.

I dessa två viktiga frågor står jag i direkt motsattsförhållande till samtliga riksdagspartier. Vissa har iofs haft skrivelser om dem i sitt partiprogram, men de har i så fall alltid prioriterats bort till förmån för något “viktigare”.

Så kom det plötsligt ett parti som håller just de frågorna som sina enda frågor. Ett parti som fullkomligt vägrar kompromissa bort dem, såtillpass att de rentav vägrar ta ställning i andra frågor för att inte spä ut engagemanget i de viktigaste. Dessutom ett parti som har realistiska chanser att få mer än 4%.

Jag röstade på piratpartiet även i senaste riksdagsvalet, och då tvekade jag in i det sista. Jag trodde att om alliansen van valet, så skulle i alla fall vissa förändringar ske. I retrospekt är jag glad att jag inte gav dem min röst, i så fall hade jag skämts för det idag. Ingenting meningsfullt har blivit bättre dessa år. Vi har fortfarande grundtanken att staten har rätt till 75% av allt jag tjänar; att jag har någon hundralapp mer i månaden efter skatt ändrar inte det. Vi har fortfarande en arbetsrätt som slår ner på unga och hungriga och beskyddar de trötta och lata, och som gör det näst intill omöjligt att komma tillbaka om man fallit utanför pga sjukdom eller annat. Och framförallt, alliansen har lyckats driva genom alla förändringar om att övervaka och registrera våra privatliv som socialdemokraterna någonsin vågat drömma om, samt gett framförallt upphovsrättsindustrin konstant ännu större privilegier för varje år som går.

Den här gången hade jag som sagt ingen sådan tvekan. Och det stör mig inte ett dugg att gruppen kommer få bestämma i många frågor; så funkar det i alla partier. Enda skillnaden mot de andra partierna, är att hos dem får man gissa vilka frågor de kommer släppa.

Dessutom, att piratpartiet kommer in i europaparlamentet är framförallt en enorm signal till de andra partierna, att de inte längre kan ignorera den stora gruppen som inte accepterar den riktning i vilken vi är på väg. Skulle de få en eller två platser, så skulle de förändra den politiska diskussionen på ett vis som ingen ledamot från någon av de etablerade partierna någonsin skulle kunna.

Faktiskt kan man se en viss effekt redan nu, baserat endast på opinionsundersökningarna. Plötsligt vill alla (ok, de flesta i alla fall) kandidater distansera sig från sitt parti, plötsligt talar alla varmt om integritet, plötsligt känner man sig nödd att dra ut på implementationen av teledatalagdringsdirektivet trots hot om vite för att det är en fråga ingen vill röra innan valet. Tänk hur det kommer se ut om de får en eller två platser, och tänk hur det skulle se ut om de kommer in i riksdagen nästa val!

Piratpartiet kanske inte finns kvar om sex år, eller så har det ändrat skepnad kraftigt. Men just nu behövs det för att förändra politiken, och just nu har de mitt helhjärtade stöd till detta. Så den enda kvarvarande frågan är vem man ska kryssa. Amelia Andersdotter har den senaste tiden gått från klarhet till klarhet, och gjort ett fantastiskt intryck på mig. Men i slutändan kan man bara kryssa en, och då blev det ändå Christian Engström, för jag tror att hans erfarenhet är viktig, han har ju kämpat på de här slagsfälten tidigare. När jag vågar mig på att tänka positivt, så hoppas jag att de båda kommer in, ty vilket fantastiskt radarpar de skulle skapa, vad otroligt mycket damm de skulle riva upp…

Slutligen vill jag hänvisa till Rasmus Fleischer, som skrivit mycket intressant om det här med att rösta på ett “enfrågeparti”.