Miljöpartiet har som bekant bestämt sig att rösta för implementeringen av datalagringsdirektivet om de rödgröna vinner valet. Man försöker bortförklara sig, men så enkelt är det, man rösta för i utbyte mot att man får något från sossarna i kompensation (sen tror jag att de skulle få mer respekt om de var öppna med VAD de får, säger rakt ut att t.ex. “vi röstar för implementeringen av datalagringsdirektivet eftersom sossarna låter oss lägga en extra 5 kr skatt på bensinpriset, och vi tycker det är en riktig avvägning”, så att man vet vad man får när man röstar på dem).

Enstaka ledamoter som gjort integritetsfrågor till sin personvalsplattform kan fortfarande rädda ansiktet genom att rösta mot partilinjen. Beroende på hur valresultatet blir, kanske det inte spelar någon roll i voteringen, men det är så man gör för att stå för sina löften mot väljarna. Vi röstar trots allt in 349 individer som ska representera oss, inte 7 partiledningar.

Lage Ram och Jakop Dalunde har försökt förtydliga vad en röst på just dem innebär. Tyvärr är det en uppvisning i den klassiska politikergrenen “få det att verka som man säger en sak fastän man egentligen säger motsatsen”.

Lage Ram säger “Jag kommer inte att rösta för något datalagringsdirektiv!”. Klart! Tydligt! Kraftfullt! Eller? Nej. Att “inte rösta för” är inte samma sak som att “rösta mot”. Han kommer göra en Karl Sigfrid, gnälla lite, göra sig själv till martyr, och sedan kommer han kvitta ut sig så att inte röstresultatet förändras.

Jakop Dalunde är ännu slemmigt halare, och säger “Jag tänker definitivt motarbete(sic) direktivet och skulle (sitter btw inte i RD nu) rösta nej om det leder till ett nej.”. Unacceptable. Han kommer med andra ord bara rösta nej ifall tillräckligt många andra i förväg öppet deklarerat att de otvetydigt ska rösta nej, att det är klart på förhand att voteringen kommer falla, och han således kan gömma sig i mängden och undvika partiledningens vrede.

Nej, det håller inte. Om man är mot någonting så röstar man mot det, även om man är ensam mot 348 andra. Det är den typ av minimala ryggrad som vi har rätt att begära av våra riksdagsledamoter.

Märk väl, jag vill inte hoppa på de här två som faktiskt hör till de ljusast skinande stjärnorna hos miljöpartiet, men innan de har sagt, utan om och men, “jag kommer rösta nej”, så betyder det implicit motsatsen. Och det måste väljarna förstå innan de lägger sin röst i valet.

Hannes Dellings artikelserie i SvD har fått förväntat resultat. Folk i gemen har fått bekräftat antagandet att alla icke helt svenska par inte bara är lite suspekta, utan troligtvis fruimportör/slavägare, respektive slav.

ROKS lyckades utan något märkbart motstånd slå ihop samtliga män som funnit kärleken hos en icke-svensk, med en (väldigt) liten grupp psykopater. Det gick inte riktigt när man gjorde gällande att exakt alla män i sverige var sådana, men om man bara bet av en lite mindre tugga så gick det fint.

Och migrationsminister Tobias Billström lovar att det ska bli svårare att följa kärleken över landsgränser (utan att för den skull hjälpa de utsatta kvinnorna). Dels antyder han att det ska bli fler avslag på omvandlingen av tillfälliga uppehållstillstånd till permanenta, dvs att de förhållanden som har fungerat fint i två år i högre grad ska tvångsbrytas av staten, vad detta nu skulle ha med frågan att göra. Och dels ska inte visum utfärdas ifall man träffats via internet. Då är man ju dubbelt suspekt, herre gud, tänk att använda internetdateing. Tur att inga Riktiga Svenskar någonsin skulle komma på att göra något sådant.

Innan jag blev tillsammans med en thailändsk kvinna, hade jag aldrig kunnat tro hur provocerande internationella relationer kunde vara, för så många människor. Ofta får man höra hur folk, som inte vet någonting om oss och vårt förhållande, talar om oss bakom ryggen (och ibland rakt i ansiktet), om att jag bara vill ha någon jag kan dominera, att jag inte är man nog för att klara en Riktig Svensk Kvinna, etc. Nåväl, jag bryr mig inte så mycket om vad idioter tycker om mig, men blir förbannad när min sambo betecknas som blott en hora eftersom hon lever med en svensk man. Så mycket för snacket om att vi svenskar skulle vara toleranta och och tro på allas lika värde. Denna inställning har fått ett fullt genomslag i bloggvärden idag, efter en onyanserad och ensidig artikel i SvD (som baserar sig på onyanserad och ensidig statistik från ROKS – knappast något nytt där).

Jag tror att de flesta som skriver om att “köpa en fru”, inte har den minsta aning om hur svårt det är att ta med någon till Sverige. Många verkar tro att man kan åka på charterresa till Thailand, välja ut en tjej och stoppa henne på nästa lågprisflyg hem. Tro mig, om man råkar förälska sig i någon som inte är född i EU, så följer en lång (minst sex månader innan han/hon får besöka Sverige, ofta mycket längre) och plågsam process där man utvärderas noggrant av såväl Migrationsverket som svenska ambassaden i det landet, där man drillas om de mest intima detaljer i förhållandet och varandras liv, där ens tidigare relationer vänds ut och in på och om man skulle ha någon notering i polisregistret får man försvara sig i minsta detalj inför tjänstemän på Migrationsverket som när som helst kan avslå (utan behov av motivering eller överklagansmöjligheter) förhoppningarna om att bygga ett liv tillsammans i Sverige.

Jag tvivlar inte på att det finns fall där kvinnan råkat riktigt illa ut (precis som det sker ibland även i helsvenska par), men jag vill påstå att dessa hör till extrema undantag. Människor som gått igenom denna långa och förnedrande myndighetspärs, och där en av parterna lämnat sitt land, familj, jobb osv., gör i nästan samtliga fall detta för att de älskar varandra enormt mycket. Jag skulle tro att andelen lyckliga förhållanden är långt större än hos helsvenska par, där man inte varit tvungen att kämpa så hårt för att få leva tillsammans.

Nåväl, om man nu vill göra något för de kvinnor som ändå råkat illa ut, så är lösningen inte att, som många verkar vilja, göra det ännu svårare för människor som älskar varandra att leva tillsammans i Sverige. Istället bör man se över reglerna som gäller för upphävandet av tillfälliga uppehållstillstånd av familjeskäl. En kvinna som finner sig i en dålig eller rentav skadlig relation under de första två åren, har nämligen endast två val: att stanna kvar i relationen, eller att bli omedelbart utvisad från Sverige, oavsett hur förankrad hon (eller kanske hennes barn) är här i övrigt. Uppehållstillståndet är direkt knutit till den specifika relationen. Under dessa två första år har den svenska parten en enorm och orättfärdig makt över den andra, och kan med ett enda samtal till Migrationsverket rasera dennes värld totalt. Polis och andra myndighetspersoner ses inte som någon man kan söka hjälp hos, utan någon som måste undvikas till varje pris om man vill fortsätta leva här. Snacka om att göra en dålig situation värre…