Miljöpartiet har som bekant bestämt sig att rösta för implementeringen av datalagringsdirektivet om de rödgröna vinner valet. Man försöker bortförklara sig, men så enkelt är det, man rösta för i utbyte mot att man får något från sossarna i kompensation (sen tror jag att de skulle få mer respekt om de var öppna med VAD de får, säger rakt ut att t.ex. “vi röstar för implementeringen av datalagringsdirektivet eftersom sossarna låter oss lägga en extra 5 kr skatt på bensinpriset, och vi tycker det är en riktig avvägning”, så att man vet vad man får när man röstar på dem).

Enstaka ledamoter som gjort integritetsfrågor till sin personvalsplattform kan fortfarande rädda ansiktet genom att rösta mot partilinjen. Beroende på hur valresultatet blir, kanske det inte spelar någon roll i voteringen, men det är så man gör för att stå för sina löften mot väljarna. Vi röstar trots allt in 349 individer som ska representera oss, inte 7 partiledningar.

Lage Ram och Jakop Dalunde har försökt förtydliga vad en röst på just dem innebär. Tyvärr är det en uppvisning i den klassiska politikergrenen “få det att verka som man säger en sak fastän man egentligen säger motsatsen”.

Lage Ram säger “Jag kommer inte att rösta för något datalagringsdirektiv!”. Klart! Tydligt! Kraftfullt! Eller? Nej. Att “inte rösta för” är inte samma sak som att “rösta mot”. Han kommer göra en Karl Sigfrid, gnälla lite, göra sig själv till martyr, och sedan kommer han kvitta ut sig så att inte röstresultatet förändras.

Jakop Dalunde är ännu slemmigt halare, och säger “Jag tänker definitivt motarbete(sic) direktivet och skulle (sitter btw inte i RD nu) rösta nej om det leder till ett nej.”. Unacceptable. Han kommer med andra ord bara rösta nej ifall tillräckligt många andra i förväg öppet deklarerat att de otvetydigt ska rösta nej, att det är klart på förhand att voteringen kommer falla, och han således kan gömma sig i mängden och undvika partiledningens vrede.

Nej, det håller inte. Om man är mot någonting så röstar man mot det, även om man är ensam mot 348 andra. Det är den typ av minimala ryggrad som vi har rätt att begära av våra riksdagsledamoter.

Märk väl, jag vill inte hoppa på de här två som faktiskt hör till de ljusast skinande stjärnorna hos miljöpartiet, men innan de har sagt, utan om och men, “jag kommer rösta nej”, så betyder det implicit motsatsen. Och det måste väljarna förstå innan de lägger sin röst i valet.