Det är skönt att det finns vissa saker i denna föränderliga värld som man kan lita på absolut. Som t.ex. att, varmt eller kallt, SJ-tågen står stilla i alla väder.

Den här gången satt 200 pers fast i en X2000 i sju timmar. OK, fine, jag sväljer i princip allt som hände. Något går snett, man försöker lösa det på ett sätt, det går inte, allting blir förvirrat, alla tror säkert att det blir fixat om 10 minuter och ingen planerar frammåt. Det är ett tecken på fantastiskt dålig företagsstruktur att ingen kunde, vågade eller fick ta några snabba beslut “utanför ramarna” för att minska problemet. Men det är knappast förvånande.

Det som däremot är uppseendeväckande är följande: Ventilationen i ett X2000 fungerar tydligen inte om inte lokets motor är i gång. Och fönstrena går inte att öppna. Fast i en metallcylinder i sju timmar när det är 35 grader ute och solen gassar på… hur bra är det? Enligt uppgift blev det runt 60 grader inne i tåget, vilket jag har väldigt lätt att tro.

Det fantastiska här är att SJs personal, med hänvisning till säkerhetsföreskrifter, vägrade öppna dörrarna till tåget. Även efter att en människa svimmade av (och fick behandlas av en läkare på tåget), och en baby började visa allvarliga överhettningssymptom. Den hanteringen är inte bara dålig företagskultur, den borde med all rimlighet vara direkt kriminell av individerna inblandade. Om inget annat, så måste det vara framkallande av fara för annan.

Till sist tog en passagerare en brandyxa och krossade några fönster. Man lyckades få ut de skadade, som fick åka ambulans till sjukhus. Det enda som fascinerar mig är att det dröjde så länge innan någon gjorde detta.

SJs svar är att erbjuda passagerarna 200 kr i värdecheckar, vilket så klart inte kan ses som något annat än en direkt förolämpning. Och så tror presstjänst att killen som förmodligen räddade liven på några av deras passagerare genom att slå ut fönsterrutan, förmodligen inte kommer polisanmälas… förtroendeingivande…

På ett individuellt plan är det lätt att känna sympati för Littorin. Men ser man på Moderaterna (och för den delen hela alliansen), så är det minst lika lätt att känna stor skadeglädje.

Det som inträffat är nämligen precis i linje med vad de anser rätt och riktigt. Ställd inför blotta anklagelsen om ett (i det här fallet preskriberat) brott, som kanske, kanske inte skett, så ska människan förgöras. Man ska sättas i vår tids skampåle (kvällstidningslöpen), man ska bli av med jobbet, vänner och familj (ytterst troligt att det här, oavsett om det är sant eller inte, leder till att han förlorar vårdnaden för sina barn). I vart fall om brottet är ett moralbrott mot staten, att två vuxna människor frivilligt har sex på ett sätt som staten inte godkänner. Inte lika kul när det händer en av deras egna, kanske?

Fast i slutänden ser man, som alltid, individen, inte kollektivet. Och då ser man bara en stackars, förstörd människa. Ett offer för den stat han nyss var en del av. Och en skam, inte för sig själv, utan för oss alla som tillåtit detta att ske.