Fan vad less jag är på att försvara Sverigedemokraterna, men det verkar aldrig som det upphör behövas. Sällan har nog ett parti blivit utsatt för så mycket skit. Från mobbing till misshandel, från utstörda torgmöten till uteslutningar ur facket, från rivna röstsedlar till hackad hemsida. Det är så kollosalt jävla idiotiskt, av två skäl.

1) Ideologiskt: Det är extremt odemokratiskt. Alla har rätt till en åsikt, alla har rätt att samlas med andra av samma åsikt, och alla har rätt att försöka övertyga andra om åsikten. Det spelar ingen roll om du tycker åsikten är idiotisk. Att säga att man har rätt till en åsikt så länge det är en “godkänd” åsikt, det är inte demokrati. Den rätten har man även i t.ex. Nordkorea. Det är ofattbart att folk behöver få detta förklarat för sig. Alla som är mer än tre år gamla och inte fattar detta är ärkepuckon!

2) Pragmatiskt: Även om man inte skriver upp på grundläggande demokratiska principer, om man inte gillar SDs politik, varför kämpar man för att göra dem till martyer? Tror man verkligen att en enda SD-väljare ska säga “jag tänkte rösta på SD, men sen kom några batongkommunister och skingrade deras möte, så jag tror jag röstar på något helt annat parti istället”? Dels betyder det att SDs politik inte kan utsättas för normal genomlysning (allt som går fram är budskapet “mer av allt till alla (förutom blattar, så klart)”), men framförallt leder det till att folk som står och velar bestämmer sig rösta SD i protest. Det är nog till och med flera som inte alls delar deras politik, men som ändå röstar SD av rent avsky mot majoritetens beteende. Alla som är mer än två år och inte fattar detta är riksärkepuckon, och i väldigt hög grad ansvariga om de kommer in i riksdagen i morgon!

En av de saker jag stör mig på mest, är den institutionaliserade lögnen kring hur vi i Sverige presenterar lön och hur den beskattas. Vi har hittat på konceptet “bruttolön”, som är det enda som talas om vid löneförhandling. Vi låtsas som om “bruttolön” är lön före skatt. Sedan har vi “nettolön”, som är lön efter skatt. Skillnaden mellan bruttolön och nettolön ska ge en skattesats, i teorin.

Men det är inget annat än en lögn. Det är ett jävla påhitt som inte har någon som helst syfte annat än att låtsas som om lön är lägre beskattat än vad den egentligen är.

I verkligheten är “bruttolön” en lön efter en del skatt. Lön efter 24% skatt, närmare bestämt (31,42% ovanpå bruttolönen). Den skatten kallas arbetsgivaravgift, och är något man gör allt för att dölja. Sedan beskattas bruttolönen (som alltså redan är beskattad med 24%) ytterligare, med kommunalskatt, eventuellt statlig skatt och eventuell värnskatt, men man låtsas som om dessa är de enda beskattningarna, och ignorerar de första 24 procenten.

Allt för att låtsas som om en medelinkomsttagare har en skattesats någonstanns runt som mest 30%. Det är en ren och skär lögn.

Vad en lämplig skattesats är, finns det självklart många åsikter om, och så ska det självklart vara. Här får olika partier kämpa om väljarnas gunst, och man ska väga skatternas intäkter mot vad partierna vill skapa för utgifter. Men det stör mig något så förjävligt att man försöker blanda bort korten, försöker låtsas som om skatten på arbete är långt mycket lägre än vad den är. Jag kan inte tänka mig att någon, oavsett ideologi, i längden vinner på rena lögner.

Nedan följer en tabell, med olika “bruttolöner”, samt de verkliga lönerna som borde redovisas, alltså verklig lön före skatt, och den nettolön efter skatt som kommer därav, samt verklig skattesats. Beräkningen är gjord efter skattetabell 31:

Jag satt och körde lite siffror från statistiska centralbyrån i excel, som kanske är intressant för någon.

Vi vet sedan tidigare att medelbruttolönen i sverige är lite drygt 21k (jag orkar inte räkna, just take my word for it). Men hur fördelar sig lönen över hela populationen, utan någon justering för någonting alls (heltid/deltid/man/kvinna/offentlig/privat/arbetare/tjänsteman/etc.)?

Jo, som följer: Alla bruttolöner under 14k är jävligt ovanliga, sedan ökar de kraftigt för att nå en topp vid 18,5k, som alltså är den “vanligaste” lönen. Sen faller de av till lite knappt 32k (7,5 inkomstbasbelopp, och därmed toppen för de flesta socialförsäkrings- och pensionsförmåner). Lite drygt 5% är “tiotaggare”, som alltså tjänar mer än 10 inkomstbasbelopp. SCB särredovisar inte löner över 50k, så därav “spetsen” på slutet, där man får alla 2,7% av befolkningen som tjänar mer än så.

Så här i valhetsens slutdagar talas det mycket om taktikröster och huruvida dessa är moraliskt felaktiga eller rättfärdigade. Personligen har jag svårt att se vad som skulle vara så förfärligt. När man röstar var fjärde år har man endast en uppgift, att med sin lilla en-sjumiljontedels röst välja ett parti och en person inom det partiet som gör det mesta möjliga för att förändra Sverige (och landstinget, och kommunen man bor i) till vad man själv anser vara det bättre.

Detta sker inte nödvändigtvis alltid genom att man röstar på just det parti och just den person vars åsikter står en närmast. Man kanske får en mycket större hävstång med sin en-sjumiljontedels röst om man röstar på ett annat parti eller person. Det tydligaste exemplet är att rösta på ett parti som ligger runt 4%-spärren. Som den blockpolitiska situationen ser ut, räcker det med att ett parti från något av blocken åker ut för att i det närmaste garantera ett överslag till den “andra sidan”. Den moderat som ska rösta får t.ex. ut mer av sin röst genom att lägga den på C eller KD om de ser ut att åka ur riksdagen, och på det viset starkt öka sannolikheten för en M-ledd regering. Inget konstigt med det, och inget omoraliskt på något vis.

Andra sidan av det myntet är så klart att folk som sympatiserar med partier som troligtvis inte når 4%, t.ex. PP, kanske får ut mer av att rösta på någon som inte matchar ens övertygelse lika bra, men i alla fall skulle innebära en övervikt åt det block man föredrar. Det talas mycket om att “kasta bort sin röst”, och jag kan inte klandra den som väljer att rösta på ett “säkrare kort” av det skälet. Problemet är bara att situationen är självförstärkande, partier som förmodligen inte uppnår 4% förlorar så många röster att de definitivt inte gör det, även om de kanske skulle ha kommit in om fler sympatisörer röstat enligt sin övertygelse…

Det grundläggande problemet är ju egentligen 4%-spärren, vars konservativa syfte (som den effektivt uppnår) är att hindra nya partier och förstärka de befintliga. Det är, i min mening, en stor blemma på demokratins ansikte i Sverige. Den enda rimliga spärren borde vara ett riksdagsmandat, strax under 0,3%. Det skulle göra att ett parti som får 4,1% av rösterna var endast marginellt starkare än ett som fick 3,9%. Gjorde man så skulle så klart PP, FI, SD och säkert ett antal andra mindre partier komma in med några mandat, vilket skulle leda till en något mer kaotisk riksdag, men det skulle bli en som mycket närmare speglar folkviljan.

Även om jag som sagt inte kan klandra någon som gör just detta, så kommer i vart fall jag själv lägga min röst på PP i år igen. Även om jag hoppas att 2,4% visar sig bli 4,2% (opinionsundersökningar är inexakta redskap, extra mycket så när det gäller små partier med en stor del av sitt väljarunderlag inom en hyfsat smal demografisk profil), så accepterar jag att det är mycket möjligt att jag lägger min röst på ett parti som återigen hamnar utanför riksdagen. Det känns ändå, för min personliga del, bättre att rösta på ett parti vars politik jag huvudsakligen kan ställa mig bakom, än att välja inom sjuklövern, mellan pest och kolera, mellan gamla Socialdemokraterna och Nya Socialdemokraterna, mellan partier som jag står i direkt motsatsförhållande till i väldigt många frågor.

Och på sätt och vis är även detta en taktikröst. För om jag röstar på t.ex. M, då säger jag att allt är bra i Sverige, att man ska fortsätta på den inslagna vägen. En röst på PP, även utanför riksdagen, är en röst som skriker ut att status quo inte är bra nog.

Jag hoppas att många andra gör likadant. För även om partiet hamnar utanför, så är det stor skillnad på 0,63% och 3,63%. Det första kan ignoreras, det andra är tillräckligt för att tvinga alla andra partier att i vart fall delvist anpassa sin politik för att inte riskera att förlora mandat i nästa val.

Förr eller senare måste vi reformera våra immaterialrättslagar om vi inte ska falla bakom intellektuellt, och förr eller senare så kommer trenden mot mer auktoritanism och kontroll att brytas och vändas till mer frihet, dessa saker går i vågor. Men jag kommer göra allting som står i min makt för att detta vägskäl ska komma nu, och inte om 20 år…

Slutligen så infinner sig frågan vem jag ska kryssa på PPs valsedel. Det är inget enkelt och självklart val, det finns så många som förtjänar ett kryss att man önskade att man kunde utdela en procentuell vägning istället. Rick Falkvinge förtjänar all respekt, även om han kan te sig bufflig och ostrategisk ibland så är det tack vare honom som PP finns och är vad det är idag. Anna Troberg är på många sätt motsatsen, den snälla och mjuka som förklarar för de som inte är datornördar att partiets politik rymmer även dem. Gun Svensson likaså. Carl Johan Rehbinder är en underbar motvikt mot de som tycker allt är läskigt och farligt. Och många andra gör också mycket berömvärt.

Men jag tror en taktikröst kan vara på sin plats även här. Om PP får 3,99% spelar inte krysset någon roll alls, men får man 4,00% så får man direkt uppåt 15 ledamöter (beroende lite på hur rösterna fördelar sig i landet). Rick, Anna, Gun och Carl Johan ligger högt på alla listorna, och kommer nästan garanterat in i så fall. Mest utdelning får man nog för sitt kryss, om man kryssar för någon strax utanför listornas topp, som man ändå tycker skulle göra riksdagsgruppen mycket starkare.

En person jag gärna skulle se i riksdagen är Johnny Ohlsson, en person vars texter jag följt sedan långt innan PP fanns, och en person för vilken jag känner något så otroligt ovanligt (för en politiker), som ett djupt förtroende som människa. Och på listornas nedre hälft hittar man även Mikael Nilsson, styrelseledamot, en av de där som arbetar mer i bakgrunden men som när han syns, alltid gör det på ett avvägt och intelligent sätt. Precis en sådan människa som man behöver i riksdagen när man försöker samarbeta och komma framåt.

Min taktikröst hamnar nog på en av dessa två.

It turnes out that it is absolutly trivial to force users of TortoiseSVN to add a comment while checking in changes to subversion, without messing around with pre-commit hooks on the server. Just add a property called “tsvn:logminsize” to the directories you want the restriction on, and set the value to 1 (or a larger value if you want to enforce a minimum comment length). You can have different values on different directories (just remember to set the property recursively, and then commit your new property). This is handled beautifully in TortoiseSVN, the “OK” button is simply disabled until an adequatly long comment is entered.

I found this via Anuj Gakhar.

Ytterligare ett tecken på att Socialdemokraterna och Moderaterna är exakt samma parti, ibland med viss temporal förskjutning bara.

15-åring bjöds på vin med Bodström

Jag vill minnas att way back i början/mitten av 90-talet, när Reinfeldt var ordförande, så var just detta det starkaste skälet att vara med i MUF…

Återigen vill staten inserta sig i mitten av frivilligt, samtyckande sex mellan vuxna vid sina sinnens fulla bruk, eftersom de råkar bli upphetsade av något som inte majoriteten inte blir upphetsad av.

Prövning av gräns för våldssex

Visst är det underbart att det inte finns någon som helst gräns för vad som är för intimt för att staten ska overridea individernas åsikter om hur det ska gå till.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7764659.ab

Så Skånetrafiken ska “göra en internutredning för att se var det brustit”? Här är ett tips:

1) Att man kräver människor på identitetshandlingar bara för att de ska få förflytta sig inom landet

och

2) Att konduktörer med maktbegär tycker det är roligare att kasta av barn från tåg än att fundera över rimligheten i handlingen