En artikel som fångade mitt onda öga idag var Höj bilskatterna och bygg ut kollektivtrafiken. Den postulerar följande:

För de flesta är bilen en konsumtionspryl, och bilåkandet ett nöje – inte en nödvändighet.

Nå, det stämmer iofs att för vissa (som mig) så kan bilåkandet vara ett nöje – också. Men uteslutande ett nöje? Eller ens huvudsakligen ett nöje? Knappast. Kostnaden för bilen är den näst största kostnaden efter bostaden som jag har, och en tiopotens högre än rena nöjen. Så är det nog för de flesta.

Och då är jag ändå en del av den udda minoriteten som älskar min bil och älskar att köra bil. Tittar man på de bedövande tråkiga bilar som rullar på gatorna står det klart bortom något rimligt tvivel att en förkrossande majoritet är ovillig att lägga ens en tia på någonting som är en gnutta mer livsbejakande, än det absoluta minimit de behöver för att klara sig.

Vidare skulle jag vilja se en enda person, ens den med mest oktan i blodet, som sittandes i rusningstrafikens oändliga infarkter brister ut “Wuhu! Det här är det bästa jag kan tänka mig att göra just nu!”. Det lilla mängd nöjesåkande som sker, sker på platser och tillfällen med i det närmaste obefintlig negativ perverkan av samhället.

Slutligen kröns den verklighetsfrånvända artikeln med en önskan om att bilism ska beskattas “på samma sätt som annan konsumtion”. Få områden är väl så omgärdade av straffskatter som just bilism. Tänk vad underbart om den beskattades på samma vis som annan konsumtion, t.ex. skulle bensinen kosta 7,1 kr/l, ganska precis hälften mot dagens pris om den bara belades med moms (som dessutom skulle vara avdragsgill för näringsidkare, som då skulle betala ungefär 5,7 kr/l).

…dubbdäck.

Fåse, vi gör något. Det funkar inte. Lösningen: mer av samma!

Fast nu var det ju iofs ingen som allvarligt förväntade sig att dubbdäcksförbudet på Hornsgatan skulle ge någon positiv hälsoeffekt. Lika lite som någon förväntat sig att ett utökat förbud, inom hela Stockholm eller hela Sverige, skulle och ska leda till något annat än fler olyckor. Det är naivt in absurdum att låtsas som om Stockholmspolitikernas ambitioner faktiskt är förbättrad folkhälsa. Det handlar om att på enklaste vis klara sig under EU-gränsvärden för total partikeltäthet. Andra, mer meningsfulla men besvärligare sätt att göra detsamma vore att t.ex. införa luftslussar i tunnelbanan, eller helt enkelt sopa gatorna på våren. Men alla andra alternativ kostar pengar, ett dubbdäcksförbud sparar pengar i form av minskat vägslitaget. Kosta vad det kosta vill i död och skador (det är ju inte kommunens problem).

Ja, det är en gammal, tämligen död häst jag slår på. Men den förtjänar att slås på, om och om igen. Det finns inte så många lika tydliga fall där politikerna (i det här fallet ledda av Ulla Hamilton) så tydligt och så cyniskt offrar faktiska liv för sin egen karriär (sprututbytesprogramsförhindrandet är ett av de få ännu värre).

Att Michele Bachmann inte är den skarpaste kniven i lådan är väl inte en kontroversiell tanke, men när Aftonbladet räknar upp hennes grodor, räcker det tydligen inte att hålla sig till riktiga sådana. Nummer två på listan över galna uttalanden är nämligen

”Om vi ​​tog bort minimilönen – om det var möjligt – skulle vi praktiskt taget kunna utplåna arbetslösheten helt, för då skulle vi kunna erbjuda arbeten på alla nivåer.”

Fast, detta är så klart inte en groda. Det är ett enkelt konstaterande. Om man tycker det är en bra utveckling eller inte är ett rent politiskt ställningstagande.

En hög minimilön minskar antalet potentiella arbetstillfällen, eftersom arbeten som är värda mindre än minimilönen inte blir utförda. Enkelt.

En låg minimilön, som om den inte lagstiftas eller framtvingas av starka fackföreningar, och om det inte finns sociala trygghetssystem som ger högre ersättning, kommer matcha existensminimi (eftersom ingen kan arbeta med en så låg lön att den ändå inte räcker för att överleva). Eftersom många enklare arbeten kan utföras finns det arbete för “praktiskt taget alla”. Baksidan av myntet är att man får en stor grupp “working poor”, folk som trots hårt arbete endast nätt och jämt överlever.

Alternativet till en låg minimilön är betydligt fler arbetslösa som (i rika länder, i alla fall) istället för ett jobb med dålig lön försörjs av statliga eller privata arbetslöshetsförsäkringar, statliga socialförsäkringar eller privata frivilligorganisationer (t.ex. religiösa samfund o.dyl.).

Var man drar gränsen för hur nära existensminimum man anser att man kan hamna innan det anses som ett ovärdigt liv som andra människor (via staten eller frivilligorganisationer) ska skydda folk mot, är som sagt en politisk fråga. Men att kalla blotta konstaterandet att det finns ett samband mellan arbetslöshet och höga minimilöner för en “groda”, att klumpa samman detta med uttalanden som tyder på bristande omvärldskunskap, är nog i sig ett tecken på att man inte kan tänka rationellt. Om något är det en groda, från Aftonbladets sida…

The Economist: Patents against prosperity

Alltid bra när tidningar som The Economist tar upp just hur utvecklingsfientligt vårt patentsystem är, det validerar tankegångarna hos många som inte annars deltar i immaterialrättsdiskussioner, utan annars bara reflexmässigt tror på påhitt som att “patent gynnar innovation”.

Jag hade fel i en sak: Mediadrevet om konduktören som kastade av en 11-årig flicka, trots giltigt färdmedel, i en okänd stad, på kvällen, utan pengar, mobil eller bagage, och utan att på något vis kontakta någon, vare sig vårdnadshavare, polis eller personal på tågstationen, verkar hålla i sig i två nyhetsdagar i alla fall.

De flesta är ganska överens om att det är gravt fel att agera så, sen går åsikterna isär gällande vilket ansvar bolaget respektive den individuella konduktören har, och vilket straff som bör utmätas. Men två grupper står ut och tycker att det är helt rätt att kasta av barn mitt i ingenstans och hoppas att de överlever på egen hand. Sverigedemokraterna o co, för flickan var ju mörkhyad, så rätt åt na. Och sen SEKO, ty konduktören är med i facket och det är ju då axiomatiskt omöjligt att hon skulle kunna vara olämplig för sitt arbete. Man säger det faktiskt precis rätt ut:

– Jag tror att den här personen som har gjort det här har gjort en bedömning. Och då när man gör den bedömningen är det rätt bedömning. Sedan i efterhand kan man kanske kritisera. Men i det här läget som hon var i då har hon gjort rätt bedömning.

– Hur kan det vara rätt bedömning att ställa av en 11-åring själv?

– Ja, hon gjorde bedömningen att den här personen, flickan är äldre än 11 år.

– Och därför är bedömningen rätt?

– Ja.

Har man gjort en bedömning, så är det en korrekt bedömning. Handlar man baserat på den bedömningen så gör man rätt. Att den bedömning man gjort var var objektivt inkorrekt spelar ingen roll, ty den är något annat, vi kan kanske kalla det “fackligt korrekt”.

Extra roligt är att annan personal tagit det på sig att visa sin solidaritet genom att helt enkelt kasta av alla man kan. Är det början till en handgriplig facklig aktion vi ser här? Jag ser framför mig hur man helt enkelt kopplar bort loket, och lämnar alla passagerarvagnar på spåret någonstans mitt i ingenstans.

Extra roligt nr 2 är att ordförande för SEKO SJ är förbannad för att Juholt inte omedelbart ryckt ut till fackets försvar, utan uttalade (den för andra föga kontroversiella) ståndpunkten att man borde kunna kräva en gnutta gott omdöme från personalen.

– Det känns som en kil mellan facket och det Socialdemokratiska partiet, förklarar han.

Ja, stackars facket, vad synd det är om dem.

Barn kördes av tåget och försvann

Ursäkta en dum och måhända naiv fråga, men om tågpersonalen hittar ett till synes ensamt barn på ett tåg, borde inte den naturliga reaktionen vara att ta hand om barnet och försöka reda ut vad som hänt och hjälpa henne? Om barnet är blygt, kanske ta med henne till konduktörshytten och bjuda på saft och bullar, eller något liknande puttinuttigt? Vore inte det den normala, mänskliga reaktionen?

Inte, när barnet inte omedelbart kan producera de numera obligatoriskt begärda identifikationshandlingarna, kasta av densamma på natten i en okänd stad, utan pengar, telefon eller dylikt, utan att kontakta någon, utan att ens vänta på att barnets resesällskap ska hinna komma ut från toaletten?

Lyckligtvis har flickan i fråga just nu återfunnits på morgonen, och SJs presstalesman får rycka ut och säga oj oj, hoppsan, men som vanligt kommer allting vara glömt i morgon, inget läras och inget förändras. SJ är en moraliskt korrupt organisation, som med viss regelbundenhet aktivt försöker döda barn, men ingen ställs någonsin till svars. Ingen kommer avskedas, ingen kommer avgå. Och den här situationen kommer självklart upprepas, igen och igen, tills ingen längre orkar skriva om det. Det finns inget ljus i slutet av tågtunneln.