En artikel som fångade mitt onda öga idag var Höj bilskatterna och bygg ut kollektivtrafiken. Den postulerar följande:

För de flesta är bilen en konsumtionspryl, och bilåkandet ett nöje – inte en nödvändighet.

Nå, det stämmer iofs att för vissa (som mig) så kan bilåkandet vara ett nöje – också. Men uteslutande ett nöje? Eller ens huvudsakligen ett nöje? Knappast. Kostnaden för bilen är den näst största kostnaden efter bostaden som jag har, och en tiopotens högre än rena nöjen. Så är det nog för de flesta.

Och då är jag ändå en del av den udda minoriteten som älskar min bil och älskar att köra bil. Tittar man på de bedövande tråkiga bilar som rullar på gatorna står det klart bortom något rimligt tvivel att en förkrossande majoritet är ovillig att lägga ens en tia på någonting som är en gnutta mer livsbejakande, än det absoluta minimit de behöver för att klara sig.

Vidare skulle jag vilja se en enda person, ens den med mest oktan i blodet, som sittandes i rusningstrafikens oändliga infarkter brister ut “Wuhu! Det här är det bästa jag kan tänka mig att göra just nu!”. Det lilla mängd nöjesåkande som sker, sker på platser och tillfällen med i det närmaste obefintlig negativ perverkan av samhället.

Slutligen kröns den verklighetsfrånvända artikeln med en önskan om att bilism ska beskattas “på samma sätt som annan konsumtion”. Få områden är väl så omgärdade av straffskatter som just bilism. Tänk vad underbart om den beskattades på samma vis som annan konsumtion, t.ex. skulle bensinen kosta 7,1 kr/l, ganska precis hälften mot dagens pris om den bara belades med moms (som dessutom skulle vara avdragsgill för näringsidkare, som då skulle betala ungefär 5,7 kr/l).