Centern är lite speciella.

Någon gång då och då väcker de intresset hos en partilös liberal, och varje gång släcks intresset kort därefter. Det kan handla om politiker som Lööf eller Federley, som talar vackert men saknar koppling till reda handling. Eller så kan det vara saker som idéprogrammet, som tillfälligt hintar om att Centern skulle kunna utveckla sig till ett riksdagsrealistiskt parti man kan lägga sin röst på. Men det tar aldrig länge innan sådana tankar krossas av det gamla gardet.

Sex av dessa skriver idag och gör sig lustiga över idéprogrammet.

Vi har inte träffat en enda centerväljare, och inte heller väljare från andra partier, som efter­frågar fri invandring, månggifte, platt skatt eller andra verklighetsfrämmande förslag.

Verkligen, inte en enda som tycker att det är ett trevligt långsiktigt mål att alla människor ska få söka sin egen lycka där de finner den, oavsett var man råkar vara född? Inte en enda som tycker att staten inte ska bestämma vem man får gifta sig med? Inte en enda som anser att alla ska bidra till det gemensamma i förhållande till sin inkomst?

Jag vet inte vilka väljare de har pratat med, men jag skulle nog gissa att det är en hel del. Absolut mer än 4%, i alla fall. Men det är nog inte många av de väljarna som vågar lägga sin röst på ett parti där Gösta Andersson,  Per-Olov Blom, Karl-Olof Andersson, Börje Hörnlund, Solveig Ternström, Carl-Erik Nilsson med många andra är tongivande.

Det här måste vara ett fall där 1 plus 1 blir mindre än 2. Att splitta partiet i två, t.ex. Bondepartiet och Liberala Centern, måste ge fler röster än det nuvarande, där ingen vet vilken politik som rösten kommer att resultera i. Vem vet, det kanske till och med räcker till två 4-5%-partier, istället för ett 2%-parti, vilket är vart jag är säker de är på väg med nuvarande strategi.