Försäkringsmatematiker Lars-Ola Hahlin skriver tänkvärt i SvD om arvsvinster i den allmänna pensionen:
Fördelningen av arven från avlidna är hämtad från metoder som används inom försäkringsbranschen där så kallade arvsvinster fördelas utefter den oftast frivilliga risk som den försäkrade tar. Det innebär att individen får arvsvinster utifrån hur stort kapital individen själv riskerar. Denna fördelning är rättvis i dessa sammanhang i och med att varje individ själv kan påverka hur mycket kapital som finns i försäkringen. Individen kan vidare ofta bestämma om kapitalet ska tillfalla efterlevande eller inte och på så sätt påverka möjligheten till arvsvinster. I ett kollektivt obligatoriskt socialförsäkringssystem bör man se annorlunda på hur arven från avlidna ska fördelas.
Försäkringssystemets grundprincip om “raka rör” mellan livslön och pensionsnivå angrips (inte helt utan fog) från många håll, och detta vore nog ett sätt att höja pensionen för de som har minst, som är mycket mer tilltalande än flera andra förslag som t.ex. pensionstillägg, eftersom kapitalet kommer helt inifrån systemet och inte påverkar den långsiktiga hållbarheten. Att arvsvinster fördelas enligt samma metod som är ordinärt hos försäkringsbolag ter sig bara självklart så länge man inte ägnar det någon djupare tanke (vilket förmodligen inte många gjort tidigare).
På det stora hela är det upplyftande med diskussioner om hur vi faktiskt förbättrar vårt system, snarare än bara ett evigt “jag vill ha mer, någon annan ska betala för det” eller “pension är svårt, någon annan måste ta mina livsbeslut åt mig” som är nästan alenarådande i debatten idag.