Innan jag blev tillsammans med en thailändsk kvinna, hade jag aldrig kunnat tro hur provocerande internationella relationer kunde vara, för så många människor. Ofta får man höra hur folk, som inte vet någonting om oss och vårt förhållande, talar om oss bakom ryggen (och ibland rakt i ansiktet), om att jag bara vill ha någon jag kan dominera, att jag inte är man nog för att klara en Riktig Svensk Kvinna, etc. Nåväl, jag bryr mig inte så mycket om vad idioter tycker om mig, men blir förbannad när min sambo betecknas som blott en hora eftersom hon lever med en svensk man. Så mycket för snacket om att vi svenskar skulle vara toleranta och och tro på allas lika värde. Denna inställning har fått ett fullt genomslag i bloggvärden idag, efter en onyanserad och ensidig artikel i SvD (som baserar sig på onyanserad och ensidig statistik från ROKS – knappast något nytt där).
Jag tror att de flesta som skriver om att “köpa en fru”, inte har den minsta aning om hur svårt det är att ta med någon till Sverige. Många verkar tro att man kan åka på charterresa till Thailand, välja ut en tjej och stoppa henne på nästa lågprisflyg hem. Tro mig, om man råkar förälska sig i någon som inte är född i EU, så följer en lång (minst sex månader innan han/hon får besöka Sverige, ofta mycket längre) och plågsam process där man utvärderas noggrant av såväl Migrationsverket som svenska ambassaden i det landet, där man drillas om de mest intima detaljer i förhållandet och varandras liv, där ens tidigare relationer vänds ut och in på och om man skulle ha någon notering i polisregistret får man försvara sig i minsta detalj inför tjänstemän på Migrationsverket som när som helst kan avslå (utan behov av motivering eller överklagansmöjligheter) förhoppningarna om att bygga ett liv tillsammans i Sverige.
Jag tvivlar inte på att det finns fall där kvinnan råkat riktigt illa ut (precis som det sker ibland även i helsvenska par), men jag vill påstå att dessa hör till extrema undantag. Människor som gått igenom denna långa och förnedrande myndighetspärs, och där en av parterna lämnat sitt land, familj, jobb osv., gör i nästan samtliga fall detta för att de älskar varandra enormt mycket. Jag skulle tro att andelen lyckliga förhållanden är långt större än hos helsvenska par, där man inte varit tvungen att kämpa så hårt för att få leva tillsammans.
Nåväl, om man nu vill göra något för de kvinnor som ändå råkat illa ut, så är lösningen inte att, som många verkar vilja, göra det ännu svårare för människor som älskar varandra att leva tillsammans i Sverige. Istället bör man se över reglerna som gäller för upphävandet av tillfälliga uppehållstillstånd av familjeskäl. En kvinna som finner sig i en dålig eller rentav skadlig relation under de första två åren, har nämligen endast två val: att stanna kvar i relationen, eller att bli omedelbart utvisad från Sverige, oavsett hur förankrad hon (eller kanske hennes barn) är här i övrigt. Uppehållstillståndet är direkt knutit till den specifika relationen. Under dessa två första år har den svenska parten en enorm och orättfärdig makt över den andra, och kan med ett enda samtal till Migrationsverket rasera dennes värld totalt. Polis och andra myndighetspersoner ses inte som någon man kan söka hjälp hos, utan någon som måste undvikas till varje pris om man vill fortsätta leva här. Snacka om att göra en dålig situation värre…
Det var en klart otrevlig artikel som dessvärre i vanlig tidningsanda blåser upp ett problem utan att ha någon som helst referens till hur vanligt problemet är.
Jag håller med om att utformningen av uppehållstillståndet är det som gör det möjligt att utnyttja invandrare men det är inte bara tillfälliga uppehållstillstånd av familjeskäl som är villkorade och används i utpressningssyfte. T.ex. så finns det tillfälliga uppehållstillstånd för arbete som också lett till slavarbetsliknande förhållanden genom utpressning.
Själv skulle jag gärna se att man tog bort villkoret för tillfälliga uppehållstillstånd och ersatte det med underhållsplikt i form av lån. D.v.s. om förhållandet/arbetet tar slut i förtid så är partnern/företaget fortfarande skyldig att underhålla invandraren under en begränsad tid (kanske 6 månader?). Under den här tiden får invandraren stanna kvar i landet och försöka hitta ett jobb. Om han/hon hittar ett jobb och blir självförsörjande inom den avtalade tiden så får han/hon ett nytt uppehållstillstånd för arbete. Han/hon måste då börja betala av lånet från partnern/företaget. Misslyckas invandraren med att hitta ett jobb under den utsatta tiden så måste han/hon återvända till hemlandet.
Oxen: Intressant upplägg som skulle vara en signifikant förbättring jämfört med dagens situation. Men min initiala reaktion är att det känns ganska tungrott och trögadministrerat. Jag skulle själv förespråka att man helt enkelt tog bort villkoren i tillfälliga uppehållstillstånd, och lät ett uppehållstillstånd vara ett uppehållstillstånd. Med ett sådant skulle man få arbeta där man vill, och leva med vem man vill (eller ensam). Det känns inte i mina öron som några provocerande rättigheter, och jag tror inte att samhället skulle gå under ifall även invandrare fick dem.
I mitt förslag skulle alltså skillnaden mellan ett temporärt och permanent uppehållstillstånd endast vara att temporära skulle behöva aktivt förnyas, t.ex. var 6:e månad. Detta skulle inte direkt hjälpa den som totalt står utan några som helst egna medel, men jag tror man kan hjälpa dem bättre med riktade insatser, snarare än att anpassa hela systemet för alla, efter en väldigt liten minoritet.