Så här i valhetsens slutdagar talas det mycket om taktikröster och huruvida dessa är moraliskt felaktiga eller rättfärdigade. Personligen har jag svårt att se vad som skulle vara så förfärligt. När man röstar var fjärde år har man endast en uppgift, att med sin lilla en-sjumiljontedels röst välja ett parti och en person inom det partiet som gör det mesta möjliga för att förändra Sverige (och landstinget, och kommunen man bor i) till vad man själv anser vara det bättre.

Detta sker inte nödvändigtvis alltid genom att man röstar på just det parti och just den person vars åsikter står en närmast. Man kanske får en mycket större hävstång med sin en-sjumiljontedels röst om man röstar på ett annat parti eller person. Det tydligaste exemplet är att rösta på ett parti som ligger runt 4%-spärren. Som den blockpolitiska situationen ser ut, räcker det med att ett parti från något av blocken åker ut för att i det närmaste garantera ett överslag till den “andra sidan”. Den moderat som ska rösta får t.ex. ut mer av sin röst genom att lägga den på C eller KD om de ser ut att åka ur riksdagen, och på det viset starkt öka sannolikheten för en M-ledd regering. Inget konstigt med det, och inget omoraliskt på något vis.

Andra sidan av det myntet är så klart att folk som sympatiserar med partier som troligtvis inte når 4%, t.ex. PP, kanske får ut mer av att rösta på någon som inte matchar ens övertygelse lika bra, men i alla fall skulle innebära en övervikt åt det block man föredrar. Det talas mycket om att “kasta bort sin röst”, och jag kan inte klandra den som väljer att rösta på ett “säkrare kort” av det skälet. Problemet är bara att situationen är självförstärkande, partier som förmodligen inte uppnår 4% förlorar så många röster att de definitivt inte gör det, även om de kanske skulle ha kommit in om fler sympatisörer röstat enligt sin övertygelse…

Det grundläggande problemet är ju egentligen 4%-spärren, vars konservativa syfte (som den effektivt uppnår) är att hindra nya partier och förstärka de befintliga. Det är, i min mening, en stor blemma på demokratins ansikte i Sverige. Den enda rimliga spärren borde vara ett riksdagsmandat, strax under 0,3%. Det skulle göra att ett parti som får 4,1% av rösterna var endast marginellt starkare än ett som fick 3,9%. Gjorde man så skulle så klart PP, FI, SD och säkert ett antal andra mindre partier komma in med några mandat, vilket skulle leda till en något mer kaotisk riksdag, men det skulle bli en som mycket närmare speglar folkviljan.

Även om jag som sagt inte kan klandra någon som gör just detta, så kommer i vart fall jag själv lägga min röst på PP i år igen. Även om jag hoppas att 2,4% visar sig bli 4,2% (opinionsundersökningar är inexakta redskap, extra mycket så när det gäller små partier med en stor del av sitt väljarunderlag inom en hyfsat smal demografisk profil), så accepterar jag att det är mycket möjligt att jag lägger min röst på ett parti som återigen hamnar utanför riksdagen. Det känns ändå, för min personliga del, bättre att rösta på ett parti vars politik jag huvudsakligen kan ställa mig bakom, än att välja inom sjuklövern, mellan pest och kolera, mellan gamla Socialdemokraterna och Nya Socialdemokraterna, mellan partier som jag står i direkt motsatsförhållande till i väldigt många frågor.

Och på sätt och vis är även detta en taktikröst. För om jag röstar på t.ex. M, då säger jag att allt är bra i Sverige, att man ska fortsätta på den inslagna vägen. En röst på PP, även utanför riksdagen, är en röst som skriker ut att status quo inte är bra nog.

Jag hoppas att många andra gör likadant. För även om partiet hamnar utanför, så är det stor skillnad på 0,63% och 3,63%. Det första kan ignoreras, det andra är tillräckligt för att tvinga alla andra partier att i vart fall delvist anpassa sin politik för att inte riskera att förlora mandat i nästa val.

Förr eller senare måste vi reformera våra immaterialrättslagar om vi inte ska falla bakom intellektuellt, och förr eller senare så kommer trenden mot mer auktoritanism och kontroll att brytas och vändas till mer frihet, dessa saker går i vågor. Men jag kommer göra allting som står i min makt för att detta vägskäl ska komma nu, och inte om 20 år…

Slutligen så infinner sig frågan vem jag ska kryssa på PPs valsedel. Det är inget enkelt och självklart val, det finns så många som förtjänar ett kryss att man önskade att man kunde utdela en procentuell vägning istället. Rick Falkvinge förtjänar all respekt, även om han kan te sig bufflig och ostrategisk ibland så är det tack vare honom som PP finns och är vad det är idag. Anna Troberg är på många sätt motsatsen, den snälla och mjuka som förklarar för de som inte är datornördar att partiets politik rymmer även dem. Gun Svensson likaså. Carl Johan Rehbinder är en underbar motvikt mot de som tycker allt är läskigt och farligt. Och många andra gör också mycket berömvärt.

Men jag tror en taktikröst kan vara på sin plats även här. Om PP får 3,99% spelar inte krysset någon roll alls, men får man 4,00% så får man direkt uppåt 15 ledamöter (beroende lite på hur rösterna fördelar sig i landet). Rick, Anna, Gun och Carl Johan ligger högt på alla listorna, och kommer nästan garanterat in i så fall. Mest utdelning får man nog för sitt kryss, om man kryssar för någon strax utanför listornas topp, som man ändå tycker skulle göra riksdagsgruppen mycket starkare.

En person jag gärna skulle se i riksdagen är Johnny Ohlsson, en person vars texter jag följt sedan långt innan PP fanns, och en person för vilken jag känner något så otroligt ovanligt (för en politiker), som ett djupt förtroende som människa. Och på listornas nedre hälft hittar man även Mikael Nilsson, styrelseledamot, en av de där som arbetar mer i bakgrunden men som när han syns, alltid gör det på ett avvägt och intelligent sätt. Precis en sådan människa som man behöver i riksdagen när man försöker samarbeta och komma framåt.

Min taktikröst hamnar nog på en av dessa två.