Så här veckan efter omröstningen, så har inte rescensionerna av våra folkvalda politiker varit nådig. Endast tre politiker hos Alliansen har undkommit med relativt god kritik, Camilla Lindberg (fp) som röstade nej (och som för några dagar gett alla Stockholms och Dalarnas blombud gott om arbete), Birgitta Ohlsson (fp) som la ner sin röst och Karl Sigfrid (m), den politiker som tidigare många gånger nästan låtit som en piratpartist, som tydligt markerat att han skulle rösta nej men som i slutänden (granted, under hårt internt tryck) lät sig utkvittas, vilket i mina egna ögon gjorde honom till en Ja-röstare.

Aggressionen (för agression är det otvetydigt) har dock varit överlägset hårdast, såväl i traditionell media som på nätet, mot tre politiker, Fredrik Federley (c), Annie Johansson (c) och Fredrik Malm (fp). Dessa tre har kommit till riksdagen med en tydlig plattform av att motarbeta just precis ett sådant förslag som FRA-lagen.

Om man ransakar sig själv, kan man fråga sig varför just dessa tre politiker mött den enorma mängd spott och spe de har gjort. Fördelningen dem emellan är dock inte helt jämn; om man ska ta det som någon form av ungefärlig värdemätare, så har Federleys inlägg om varför han i slutänden röstade ja mötts av drygt 700 kommentarer, Johanssons "endast" drygt 200, och Malms blott ett tjugital. Antalet kommentarer på en blogg är så klart en extremt inexakt mätare, men jag känner ändå att de någotsånär avspeglar den allmänna känslan över vilka av dessa tre politiker man är mest besviken med.

Att just dessa tre politiker fått mest skit är knappast konstigt; om man under lång tid arbetat upp ett förtroende hos röstare inom en viss typ av frågor, och sedan frångår de principer man utgett sig för att driva, så är det självklart att man faller hårdare än någon som aldrig rört ämnet och troligtvis fått sina röster av helt andra anledningar. Jag tror t.ex. knappast att Staffan Danielsson (c), som utmärkt sig som en av de få förespråkarna som tydligt och under lång tid mött kritiker med sina argument för beslutet på sin egen blog (heder för den saken, även om jag inte delar hans analys, och även om hans senaste påhopp på Expressen känns, ehm, konstigt och långsökt eftersom den argumenterar mot något som aldrig stod i artikeln), knappast förlorar speciellt många väljare då han aldrig kandiderat på denna plattform.

Att Malm fått minst kritik är kanske naturligt, han har gjort sig själv väldigt osynlig och i allt väsentligt försökt falla in i massan som bara röstar Ja för att det är vad som förväntas, utan att behöva försvara det. Fegt, måhända, men tveklöst effektivt, för tillfället i vart fall; jag har svårt att tro att han kommer att kunna samla det följe han tidigare haft vid framtida val.

Johansson och Federley höll dock en betydligt högre profil, och även om de inte otvetydigt sa det rakt ut, så var det nog fler med mig som tolkade det som att de skulle rösta nej till lagförslaget. Båda höll passionerade tal i riksdagen (där Federley berättade tårfullt om hur han våndats över valet, men till sist lytt sin mammas råd om att rösta på det vis som tillåter honom att se sig själv i spegeln, och Johansson lite mer kaxigt frikostigt citerar Ayn Rand och jämför sig själv med Dagny Taggart). Båda röstade alltså i slutänden ja till lagen, med några minimala justeringar i sista sekund.

Som jag ser det är det ingen skillnad på dessa två. Personligen har jag inte röstat på någotdera (jag var redan innan ytterst tveksam till Centerns ganska spretande ambitioner), men jag ser helt klart hur de som har kryssat in dem (båda kom in i riksdagen genom personvalskryss, de var inte partiets val) känner sig svikna. Men varför skillnaden i animositeten mot dem? En liten del kan nog hänföras till ett par väldigt lumpna kommentarer som rör Federleys sexualitet, något jag hoppas och tror han kan ignorera totalt (inte en enda en av de som fällt sådana kommentarer lär ha röstat på honom; de som kryssat honom lär garanterat ha fallit in i grupperna som 1) inte bryr sig det minsta om en persons sexuella läggning eller 2) ser det som enbart positivt att det kommer fler öppet homosexuella i riksdagen), men de står verkligen inte för hela skillnaden dem emellan. Jag har inga svar, jag står helt enkelt helt rådvill inför den åtskillnaden. Finns det någon aspekt dem emellan som jag inte ser? Eller är det helt enkelt så att det 2008 är mer accepterat att aggressivt angripa en man än en kvinna med ord?

Huvudsakligen känner jag dock att hela frågan är lite sneställd; de som förtjänar mest agg är de längst upp, de som beslutat att denna fråga ska vara en där individuella riksdagsledamoter inte ska rösta enligt sin övertygelse eller enligt sin valkrets, utan skulle vara en kabinettsfråga. I min mening faller inte den slutliga skulden på Fredrik Federley, inte på Annie Johansson, inte på Fredrik Malm, utan den faller på Maud Olofsson, Jan Björklund och i högsta grad Fredrik Reinfeld (en politiker som tidigare hade åtminstone min respekt från sin tid som MUF-ordförande under den tid jag själv var medlem, men som nu har förbrukat allt sådant förtroende; inte enbart pga FRA-lagstiftningen, men detta var helt enkelt strået som bröt kamelens rygg). Dessa är de politiker som ytterst måste ställas till svars för att en stor del kärnväljare alienerats, att så många troligtvis kommer att välja soffan vid nästa val (om inte ens hotet om en vänsterblocksregering räcker för att komma över indignationen i att rösta för ett parti som så tydligt går mot deras grundläggande värden), eller som kanske flödar till i-praktiken-icke-partier som KLP eller enfråge (OK då, trefråge)-partier som Piratpartiet (jag själv hör till dessa, och om det leder till ett vänsterblock i regeringsställning må det vara hänt, för principens skull; jag hoppas bara vi får >4% och något att säga till om). Några lär även gå över till Miljöpartiet, som iofs också spretar ganska kraftigt när det gäller den ideologiska grunden, men som säkerligen fick ett par lokala hjältar iom t.ex. Lage Rahm. Givet de små marginalerna mellan blocken, kan detta väl visa sig vara ödesdigert vid nästa val.