Hela Ola Lindholm-fallet är jävligt obehagligt. Jag har ingen aning om han är skyldig eller inte (till ett brott jag personligen inte anser borde vara ett brott, men det är en annan sak). Däremot vet jag att han inte har fått en rättslig prövning, och han är inte dömd till någonting alls, bara misstänkt. Likväl har ett straff mångdubbelt mot vad han eventuellt kommer få av rätten, redan utdömts. Han har avskedats, hans karriär är slut, och hela fallet har vikts ut i minsta detalj i media.

Hur kommer det sig? Tja, om man helt ignorerar skvallermedias totala brist på journalistisk integritet, så började det hela i att någon på polisen gav (eller, mer troligt, sålde) information om fallet till Expressen, innan Lindholm själv ens meddelats misstanke. Det är ju mer eller mindre standard i Sverige när det gäller någon kändis, men tydligen inte något någon i rättsväsendet ser något som helst problem med…

Lindholm bedyrar sin oskuld, och en av de tänkbara orsakerna till ett positivt prov skulle kunna vara att det planterats av någon inom polisen, antingen som personlig hämnd eller eventuellt just för att få sig en story att sälja.

I ett fall där allting redan gått snett, och där med nära 100% sannolikhet någon inom polisen redan förser media med sekretessbelagda uppgifter mot betalning, så skulle jag, om jag var befäl på polisen, åtminstone se lite besvärad ut och göra mitt till för att undersöka hur det hela står till. Inte, som Marie-Louise Nilsson, stationsbefäl på Västerortspolisen, hånskratta åt blotta förslaget, att kalla det absurt, det dummaste hon hört.

Men det säger ganska mycket om nivån på rättssäkerheten i Sverige. Myndighetstjänstemännen har rätt, den anklagade fel, och allting annat är bara formalia.