Tidning efter tidning fylls nu med rubriker på det ungefärliga formatet “Wikileaks läcker oredigerade ambassadsdokument”, och oroar sig (inte helt utan fog) för att t.ex. uppgiftslämnare (till USA, inte Wikileaks) kan riskera repressalier, i vissa fall till och med livshotande sådana.

Problemet är, som alla som följt händelsen det minsta vet, att rubriken är ren ren och pur lögn. Det är inte Wikileaks som gjort de här oredigerade uppgifterna tillgängliga. Det är David Leigh, en journalist på The Guardian, som gjort det.

Man kan tycka vad man vill om Wikileaks, men få kan ifrågasätta att de gjort allt de kunnat, förutom att inte publicera information de fått överhuvudtaget, för att hålla privata individers identitet skyddad. Syftet har varit att avslöja staters och höga myndighetspersoners agerande, inte lågnivås informatörer och liknande.

Hur man gått tillväga har varit under konstant utveckling, men när man hade cablegate-informationen så samarbetade man med några av världens största och mest meriterade tidningsredaktioner för att hitta de nyhetsvärdiga bitarna och dölja identifikationen av icke-offentliga personer.

För att göra detta måste så klart tidningsredaktionerna ha tillgång till grundmaterialet. I The Guardians fall (och säkert även de andra tidningarna) skedde detta genom en hårt krypterad fil på Wikileaks site, en fil till vilken endast några få Wikileaksmedarbetare (eventuellt endast Assange) och endast ett fåtal journalister (eventuellt endast Leigh) hade lösenordet till.

När det stormade som värst kring Wikileaks, och USA gjorde allt för att ta ned siten från internet, så spreds tiotusentals kopior av Wikileakssiten runt nätet för att göra det omöjligt att ta ner alla. Kopior då, även av The Guardians fil med grundmaterialet. Det i sig är ingen fara, eftersom filen var AES-krypterad och hade ett lösenord som aldrig skulle kunna brute forceas under mänsklighetens kvarvarande existenstid. Den var, på alla sätt och vis, helt oanvändbar för alla i hela världen som inte hade (det mycket bra och långa) lösenordet.

Och allt var frid och fröjd, ända tills David Leigh helt enkelt bestämde sig för att sprida lösenordet till resten av världen, genom att helt sonika publicera det, rätt upp och ned, i sin bok om Wikileaks. Plötsligt hade alla som läste hans bok tillgång till allt grundmaterial The Guardian fick. Och, skulle det vara så att läsaren inte omedelbart förstod signifikansen i lösenordet, så fixade den tyska tidningen Der Frietag det genom sin artikel som beskrev exakt hur man går till väga för att plocka fram informationen.

Men att kritisera en traditionell journalist på en traditionell tidning är tydligen otänkbart för andra traditionella journalister, och då känns det bättre att ljuga och skylla allt på Wikileaks och Assange. En av de få tidningar jag sett som ger lite verklighetsansluten information är Der Spiegel (en annan tidning som deltagit i genomgången av materialet). Men även där kan man inte hålla sig från en avslutande kläm om huruvida någon kommer våga lita på Wikileaks igen, om någon vågar läcka dit mer.

Mitt svar blir väl, förmodligen inte så länge de samarbetar med traditionell media.

Min fråga blir en annan: Hur kommer USA och andra regeringar hantera David Leigh och The Guardian? När Wikileaks släppte en del av informationen, med personligt identifierande information borttagen, så pressades internetleverantörer till att stänga ner siten, och politiker krävde att Assange skulle hanteras som terroristledare och avrättas. När Leigh och The Guardian nu släppt information som är många gånger farligare, utan någon som helst säkerhetsnät, kommer man på samma vis betrakta tidningen som en terroristorganisation?

Något säger mig att så inte blir fallet. Likt TPB så har det aldrig handlat om exakt vad Wikileaks gjort, konkret, utan det har handlat om attityden, att någon vågat sätta sig upp mot maktstrukturer som inte ska ifrågasättas. Däri ligger det egentliga brottet, och därmed har ett tidningsimperium som spelar med i maktspelet på det sätt som förväntas, inget att oroa sig.