Den svenska datalagringslagstiftningen, som våra parlamentariker gråtfärdigt blev tvingade till att införa av hemska EU, förvandlades ju blixtsnabbt till samma parlamentarikers favoritlagstiftning när EU-domstolen dömde ut den som ett oacceptabelt ingrepp i människors privatliv. Idag presenterades en utredning om “förbättringar” av lagen i en artikel på DN (Så kan svensk datalagring anpassas till EU-rättens krav).

Anpassningen som föreslås är av synnerligen begränsad art. Det framhålls direkt som själva målsättningen. Att förhands-massövervakning av icke misstänkta skulle vara fel väg att gå är otänkbart, tvärtom presenteras det explicit som att den enda tänkbara modellen är en som nära liknar dagens, men marginellt mer begränsad för att komma undan EU-domstolen.

Begränsningarna visar sig bestå i att man inte längre ska lagra kommunikation som, i stort sett, inte längre sker, nämligen telefonsamtal via fasta telefonnätet. Mobilsamtal (samt positionering, vem man ringer, när, hur länge, vart man surfar osv.) ska man fortsätta lagra.

Det här kommer leda till en intressant utveckling: yrkeskriminella kommer bli den enda målgruppen som faktiskt intresserar sig för kopparkablar och telefoner som sitter fast i väggen med en sladd. Kanske kommer till och med fast telefoni se ett plötsligt försäljningsuppsving?

Jag påminns om en gammal maffiafilm (kanske Goodfellas?), där FBI endast fick avlyssna de första 2 minuterna av telefonsamtal. Alla maffiosos började således alltid samtalen med 2 minuters kallprat om vädret etc., för att efter 2 minuter och 1 sekund, när övervakarna stängt av bandspelarna, växla över till att prata om vilken bank man skulle råna härnäst.

Det finns fler galenskaper i artikeln, t.ex. slår sig författarna för bröstet om att de vill införa en förhandsprövning innan uppgifterna lämnas ut i vissa fall. Men inte av en domstol, märk väl. En domstol har ju irriterande principer som intresseavvägning. Nej, denna förhandsprövning ska ske av åklagaren, som bara har en uppgift, att fälla den misstänkte. Är det någon som föreställer sig att en åklagare, ens en enda gång någonsin, kommer frivilligt avsäga sig potentiellt bevismaterial? Nä, trodde väl inte det…