Gott nytt 1111011011!
I år ska jag ägna mig åt något jag inte gjort på många år, att välja en förändring som ska göra mig en bättre, vänligare, mer samhällsnyttig människa, och dessutom göra det offentligt.
I år ska jag klippa kreditkorten.
Inte bokstavligt, så klart. Det är i princip omöjligt att leva i dagens samhälle utan kreditkort, om man inte tänkte bli någon slags unabombare i en hydda någonstans. Men, i alla situationer där det är praktiskt möjligt, så tänker jag hädanefter betala med kontanter.
Jag har alltid varit en kortmänniska. Eftersom pengar ändå inte är något fysiskt och verkligt, utan endast en överenskommen abstraktion, en idé, så har en fysisk manifestation därav alltid tett sig ganska löjligt som koncept. Det är ungefär som att skriva ut alla sina email och spara dem i pärmar.
Visst har jag haft lite oro för problemet med att alla inköp är spårbara, men jag har avfärdat det som ett teoretiskt problem. Även om datat finns, så har ingen möjlighet eller önskemål att faktiskt tråla genom den enorma mängden data, annat än i riktade utsökningar för att beivra allvarliga och faktiska brott. Jag har skrattat bort de som oroat sig för ett kontantlöst samhälle, avfärdat dem alla som endera teknofober, svartarbetare eller värdetransportrånare.
Men skrattet har med tiden fastnat i halsgropen. Tiderna förändras, och det går läskigt snabbt. Idag finns såväl teknisk möjlighet, som en politisk konsensus för att övervaka allt; att känna till varje brev, varje telefonsamtal, att veta var varenda människa befinner sig vid varje tillfälle. Att utgå ifrån brott är en svunnen tanke, istället utgår man ifrån att staten börjar med alla människor i sin håv, och sedan filtrerar bort de som bevisat sig oskyldiga. Att övervaka även mina ekonomiska transaktioner är inte längre en orimlighet, det är en självklarhet.
Riskerna är många, för mig personligen och för samhället i stort. Den största risken är så klart att man av ett rent misstag i utsökningarna befinns som skyldig till något man inte gjort; den klassiska falska positivt-paradoxen som våra politiska ledare aldrig verkar vilja eller kunna förstå, och som leder till att oskyldiga stup i kvarten får dörrarna insparkade (eller helt enkelt blir ihjälskjutna) när polisen tror sig hittat en terrorist.
Det är även möjligt att det som är lagligt idag, blir något annat i en inte speciellt avlägsen framtid. Jag har t.ex. gett pengar till besvärliga journalister, som sedermera fått sina konton frysta och på det stora hela blivit behandlade med de nya terroristlagstiftningens möjligheter. Betyder det att jag kan tillfångatas, torteras, eller avrättas som terroristsympatisör/kollaboratör? Inte idag, tack och lov, men i morgon? Om ni himlar med ögonen, tänk hur långt vi kommit bara de senaste åren; vem hade för några år sedan trott att vi idag skulle fullt ut anammat Kinas syn på hur man hanterar politiska dissidenter?
En annan, mer samhällsvid, risk, som jag inte ägnat så mycket tid åt tills nyligen, är problemet som skapas med att vi får ett fåtal points of failure i hela den internationella betalningssystemet. Kortbolagen, framförallt Mastercard och Visa, har visat sig vara olämpliga som infrastrukturella pelare när de slutat vara opartiska förmedlare av pengar, och börjat ta egna, privatmoraliska beslut åt hela världens befolkning genom att avgöra vem som ska kunna motta pengar. När dessa bolag är ensamna om att förmedla pengar, så bestämmer de direkt vem som ska vara avskuren från samhället.
Men risken med att kortbolagen blir för få och för mäktiga är inte endast baserad på deras egna handlande. En grundprincip i allt säkerhetstänkande är att monokulturer aldrig är hälsosamma. Det gäller IT-system, där en bugg i en marknadsledande produkt lämnar enorma mängder datorer vidöppna; företag som har flera olika system råkar aldrig ut för att alla havererar på samma gång eller att ett intrång kommer åt all information. Det gäller fysiska säkerhetssystem, där dörrar som skyddas av olika typer av lås inte kan öppnas för att man kan dyrka ett av dem. Det gäller till och med biologiska system, där inavel leder till en utsatthet för sjukdomar; inblandningen av nya gener gör individerna starkare och mer kapabla att hantera förändrade omständigheter.
På samma vis är det så klart i ekonomiska system. När kortbolagen står för ett fåtal knutpunkter som alla ekonomiska transaktioner måste gå genom, så är risken enorm för att ett avsiktligt intrång, eller oavsiktligt haveri, får enormt långtgående konsekvenser för samhället och människors väl och ve. Desto fler alternativa, och ocentraliserade, sätt att hantera ersättningar på, ju mindre är risken för katastrofala systemhaverier.
Så detta är alltså mitt löfte i år: jag ska göra mitt för att säkerställa att kontanter även framöver återstår som ett anonymt, decentraliserat, alternativt betalningsformat, genom att ge mitt lilla bidrag till att hålla kontanter i omlopp, och öka den finansiella uppoffringen det innebär för handlare att undvika dem. Jag betalar för detta genom att jaga efter och köa vid bankomater, ta en marginellt större risk om jag råkar ut för en ficktjuv, och avvara den ca. 1% i bonuspoäng eller återbäring som kreditbolagen försöker muta oss med (i förhoppningen att vi förköper oss eller på annat vis missar en avbetalning). Själv är jag så klart bara en mycket liten piss i havet, men det är mitt bidrag i alla fall, och jag uppmanar alla andra att göra detsamma.
