Min mormor var också en pirat

1962 klubbade riksdagen den så kallade Piratradiolagen. Det blev då förbjudet för svenska medborgare att äga en radiosändare och det blev förbjudet att sända radio från internationellt vatten om sändningarna störde Sveriges Radio. Radio Nord packade ihop, liksom danska Radio Mercur. Men inte mormor. Hon hävdade att hon inte störde SR, tvärtom: “Jag sprider ju bara glädje till skåningarna”, som hon uttryckte det. Naivt kan man tycka, och mycket riktigt dömdes hon för brott mot den nya lagen. Inte bara en gång, utan tre. Den sista gången till tre månaders fängelse.
Tidningarna döpte henne snabbt till Piratdrottningen. Hon blev symbolen för de ungas kamp mot etablissemanget och för yttrandefrihet i etern.
Och i likhet med de åtalade i Pirate Bay-rättegången hyllades hon som en hjälte i vissa kretsar. 10 000 människor demonstrerade i Malmö samma kväll som tingsrättens dom föll. Skåningarna kastade ägg på Olof Palme när han kom till Folkets park för att hålla valtal. Ett lokalt politiskt parti bildades med syfte att legalisera reklamfinansierad radio. Och de vann så många skånska röster att de faktiskt kom in i andra kammaren.

Likheterna med dagens läge är ganska omfattande. Och med facit i hand, hur bra gick det? Hur mycket effekt fick de nya, mer repressiva lagarna? Hjälpte det att sätta ett fåtal frontfigurer i fängelse?

Eller fick gamla strukturer förändras för att matcha en ny tid? Tja, gör en kanalsökning på FM-radion (om du fortfarande äger en sådan) och kolla om du hittar några reklamfinansierade radiokanaler som sänder populärmusik.

En kontrovers under uppbubbling är huruvida Amazon bryter mot upphovsrättslagar i och med att den nya Kindle 2 har inbyggd text-to-speech-funktion (ungefär som en Amiga 500 från 80-talet, alltså). Vissa, t.ex. the Authors Guild, anser att det är ett tveklöst brott mot upphovsrätten, att denna funktion skapar ett bearbetat verk.

Om det skulle fastställas av domstolarna, så är min första tanke att det skulle vara jäkligt tråkigt för alla som är beroende av skärmläsare för att kunna använda datorer (och, indirekt, använda bank, läsa nyheter, kommunicera med vänner, helt enkelt fungera i samhället). Tough luck. Ännu några offer på upphovsrättens altare.

Men sen är ju frågan hur långt man kan dra det hela. När jag lärde mig läsa svenska, så var det genom att min farmor och farfar skickade serietidningar (Bobo, baby!), och kassettband där de har läst in tidningen. Det ter sig ju ett mycket tydligare brott mot upphovsrätten än Amazons, givet att i Amazons fall existerar ju verket endast tillfälligt, och vissa sådana verk har ju åtminstone tidigare getts en speciell status (t.ex. kopior som skapas i RAM-minne när ett verk spelas).

Draget riktigt till sin spets, kan man verkligen ta för givet att framtidens föräldrar överhuvudtaget får läsa för sina barn utan att det räknas som ett framförande?

…fria att använda, helt royaltyfritt! I enorma 28×19 pixel, bra mycket större (totalt) än sådana där små 37×14-bilder som vissa andra slänger sig med.

En webbdesigner har omsom vunnit, omsom förlorat ett mål mot en fotograf, angående att webbdesignern på sin egen site lagt upp en thumbnail av en skärmdump från en site han/hon byggt. På siten, och således även på thumbnailen av skärmdumpen av siten, finns en bild vars upphovsrätt tillhör en fotograf, 37×14 pixlar stor. Fotografen skickar prompt en faktura till webbdesignern på 75 papp, webbdesignern säger vi låter domstolen avgöra, Tingsrätten finner till fotografens fördel, Hovrätten till webbdesignerns och nu väntar vi på högsta domstolen.

I USA är jag rätt säker att situationen i fråga hade varit ett tydligt fair use-fall, och att webbdesignern hade varit helt på det torra. Men något sådant existerar ju inte riktigt i svensk upphovsrätt, tyvärr.

Ett intressant blogginlägg ställer den principiella frågan, när upphör en bild vara en bild efter att den förminskats? Som exempel används en bild som successivt förminskas till oigenkänlighet. Sedan frågas bloggens läsare vad de anser. Intressant nog anser många av kommentatörerna att det ALLTID är “bildstöld”, även när bilden förminskats ner till en enda pixel. Det enda problemet, anser dessa kommentatörer, är bevisfrågan; hur bevisar man att den här pixeln kommer från just min bild?

De flesta menar att gränsen går någonstanns runt det läge där man aldrig kan identifiera orginalet. Endast ett litet fåtal tycker att det hade varit bra om vi hade en starkare citaträtt, att webbdesignern borde ha rätt att göra vad han/hon gjort, att visa en någotsånär identifierbar thumbnail av en site där ett fotografi han/hon inte hade upphovsrätten till ingick som ett grafiskt element. Iofs får man tänka på att det är en fotografinriktad blogg, så läsarna är ju inte direkt ett statistisk säkerställt riksgenomsnitt.

Som en liten sidogrej så stör jag mig otroligt mycket på att till och med fotografens juridiska ombud, Staffan Teste (“Bildombudsmannen”) passar på att klämma ur sig det äldsta och mest genomidiotiska argumentet i upphovsrättsfrågor, och kallar allt han inte håller med om för “stöld”, och alla meningsmotståndare för “tjuvar”.

Skulle hovrättens dom stå sig skulle alla små bilder tagna av en fotograf plötsligt få användas fritt. Det är en orimlig tolkning. Fotografen har i det här fallet inte medgivit någon förminskning eller förvanskning av sina bilder. Det kan inte vara så att bildtjuvar går fria enbart genom att förminska sitt stöldgods.

Frågar du mig är Staffan Teste en mordbrännare. Han borde sluta med terrorism omgående. Det här måste vara trolöshet mot huvudman.