Tidsrelevant

Vem är Camilla Lindberg? Det är inte ett namn jag känner igen. Det behöver iofs inte säga så mycket, jag skäms lite för att jag har så dålig koll på politiker och politik överhuvudtaget. Men det är ett namn jag kommer lägga märke till framöver. Denna Folkpartiet-politiker är den enda som i min mening kan titulera sig “liberal” i aliansen. Det har talats mycket om centerpolitikerna Fredrick Federley och Annie Johansson, men de röstade för lagen. Moderaten Karl Sigfrid meddelade att han skulle rösta nej, men sen lät han sig utkvittas. Folkpartisten Birgitta Ohlsson la ner sin röst.

Camilla Lindberg från Dalarna stod upp för sin åsikt, och för sina väljare, och röstade nej, även när det stod klart att hon skulle vara ensam och att lagen skulle gå igenom oavsett. Jag vet inte var hon står i andra frågor eller hur vettig hon är i övrigt, men detta ställningstagande kommer jag i vart fall inte glömma.

Igår, innan de gick på sommarlov, röstade Sveriges riksdag igenom propositionen om en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, dvs FRA-lagen. Jag ska inte överdriva och påstå att världen går under, men Sverige blev definitivt ett lite sämre ställe att leva i.

Sverige har aldrig haft speciellt bra betyg när det gäller att skydda mänskliga rättigheter, oavsett hur mycket vi tycker om att klappa varandra på ryggen och tycka att vi är förträffligast i hela världen. Men nu har vi passerat en signifikant gräns. Den basala principen att staten inte får avlyssna medborgarna utan specifika domstolsbeslut, är övergiven. Det spelar ingen roll att de flesta inte kommer få sin kommunikation specifikt avläst av en människa, för vem som helst kan få allting läst. Helt lagligt.

Och alla, precis varenda människa, du och jag och din mamma, kommer få sin kommunikation filtrerad och avsökt maskinellt. “Kommunikation” i det här sammanhanget handlar inte bara om vad du skriver och säger, utan även annat, t.ex. vilka tidningar du läser (och vilka artiklar i de tidningarna), vilka TV-program du tittar på, vilka organisationer du engagerar dig i, vad och vart du handlar. Kort sagt det mesta här i livet. Ifall den komunikationen matchar utsökningskriterier, som är hemligstämplade, så kommer detaljerade sociogram upprättas. I första hand kommer alla du kommunicerar med att lagras och analyseras, potentiellt över en ganska lång tid. Alla du kommunicerar med dras då in i samma nät. Oftast är det som sagt helt automatiserat, och informationen om dig kommer förmodligen aggregeras in i övergripande rapporter. Men ifall något du gör, eller någon ingår i ditt nät av kontakter gör, triggar ytterligare utsökningskriterier, så kan mer resurser, även manuella sådana, läggas på att kartlägga nära nog allting om ditt liv. Helt lagligt.

Mindre lagligt, men oundvikligt och självklart, är att utsökningar kommer ske inriktade på specifika personer för att människor med tillgång till dessa system vill veta något om dem. Det är mänsklig natur, har man information om någon kommer man att kontrollera det. Hur ofta läses inte kändisars patientjournaler av sjukhuspersonal, t.ex.? Eller tänk själv, har du verkligen aldrig t.ex. läst baksidan av ett vykort addresserat inte till dig, utan till din partner? Informationen finns ju bara där, även om du vet att du inte borde läsa så gör du det. Kanske har du, någon gång när du varit arg eller avundsjuk, osäker eller sviken, läst din partners SMS? Kanske till och med loggat in på mailen och kollat vad som föregår? Om du hade tillgång till hur mycket information som helst om den där slemmiga killen som din syster är tillsammans med, som du är helt säker är up to no good at all, skulle inte du kolla upp honom? Vad får dig att tro att personalen på FRA är bättre människor än dig och mig? Några sådana olovliga kontroller kommer så klart att upptäckas, precis som sjukhuspersonal ibland blir avskedad just för att man läst patientjournaler, men de flesta kontroller kommer att döljas i sökningar som verkar oskyldiga vid en snabb översiktskontroll, som inte är uppenbart personligt inriktade.

Det är för övrigt inte bara personalen på FRA som kan göra detta. FRA kommer att leverera såväl övergripande rapporter som riktad information till åtskilliga andra myndigheter, polisen och säkerhetspolisen såklart, men även t.ex. försäkringskassan och skatteverket. Har du fullkomligt förtroende för all personal på dessa myndigheter? Sveriges riksdag har det.

Värt att notera är att det inte finns något annat land i hela världen som har denna typ av övervakningsapparat. Inte USA, inte Storbritannien, inte Frankrike. Inte heller Kina, för den delen. Dessa länder ska inte ses som föredömen ur ett medborgarrättsperspektiv, men just i denna fråga har de inte gått lika långt som Sverige. De har alla omfattande övervakningsapparater, helt klart, men de är alla riktade mot indivier och grupper, de trålar inte massorna. Sverige är ensamt om denna inställning att “alla ska med”.

Naturligtvis finns det länder som skulle kunna införa den här typen av lagstiftning; det är inte så att det är moraliskt utanför vad t.ex. Kim Jong-il skulle kunna tänka sig. Men dessa länder, auktoritära diktaturer, har inte samma möjligheter som Sverige har. De kan inte tappa internetlinor från ett fåtal teleoperatörer, och därmed få en nästan fullständig upplysning om alla medborgare. Sverige är ett unikum, ett enda land som är tillräckligt avancerat för att de här informationsmängderna ska finnas lätt tillgängliga, men tillräckligt repressivt för att den ska utnyttjas.

Känns det bra att vara svensk idag? Känner du dig säkrare, känner du dig friare? Känner du att en stor börda har lyfts från dina axlar? Känner du att du kan andas ut, att den där omedelbart förestående terroristattacken äntligen är avvärjd? Känner du att det här är en proportionerlig och bra lag?

Det gör inte jag.

Nu är jag riktigt arg.

De som har följt dagens debatt i riksdagen har fått se den mest vämjeliga demonstration av varför politikerföraktet vuxit sig så starkt på väldigt länge (någonsin, för min del).

Av allt att döma kommer FRA-proppen återremmiteras i morgon bitti istället för att sättas till omröstning, för att sedan under förmiddagen återintroduceras med några kosmetiska förändringar, specifikt skapade för att tysta framförallt kritikerna från Centern som hade kunnat stjälpa lagen; som nu kommer strongarmas till att acceptera de nya skrivningarna. Samtidigt har den enda uttalade motståndaren inom Moderaterna mer eller mindre mobbats ut ur omröstningen.

Intentionen är enormt tydlig: FRA-lagen ska gå igenom, punkt. De minimala förändringar man gjort förändrar inte grundprincipen, att lagen godkänner preventiv avlyssning av hela svenska folket, utan att någon behöver vara misstänkt för någonting. Det finns ingen omskrivning, ingen kontrollstation, ingen efterhandsgranskningsnämd som förändrar att detta är hån mot ett demokratiskt samhälle.

Men oavsett vad man anser om lagen, så går det inte att missförstå att det finns ett massivt folkligt motstånd till den. Riksdagen ska representera folket. Mellan val har inte majoritetsgruppen ett fullkomligt carte blanche att införa vilka lagar som helst, speciellt inte sådana som i många stycken går rakt emot det man faktiskt gått till val för. Att nyttja sina fyra år till att tvinga igenom repressiv lagstiftning (som bryter mot grundlagen) mot folkets vilja för att "visa regeringsduglighet" är inget annat än ett hån.

Jag kommer fortfarande stå utanför riksdagen i morgon bitti (i vitt), men jag hyser inte längre någon förhoppning att det gör någon skillnad.

I övrigt tycker jag att alla som missade debatten ska hitta en kopia (den kommer säkert snart på YouTube) och se Helena Riviéres inlägg. I något annat sammanhang hade det varit höjden av komik, jag har ingen aning vad hon rökt. "Folk klagar över att deras integritet kränks, men de måste ta ett personligt ansvar för integriteten, det kan inte vi göra… integritet kan aldrig kränkas av staten, för det är ett personlighetsdrag" (parafras, jag minns inte den exakta ordalydelsen). Men hon avslutar på ett mörkare spår, "All kontroll är berättigad tills dess motsatsen är bevisad, det är lika bra att folket vänjer sig vid det" (återigen parafras). Vad kallar man människor med den politiska åskådningen? Knappast "moderata".

Det kommer inget nytt i FRA-frågan härifrån idag, jag kommer inte på något att säga som inte andra redan har sagt bättre. Däremot vill jag hänvisa till en underbar post från Opassande-Emma; just en sådan man själv önskade att man hade kunnat/tänkt på att skriva.

One more post on the proposed wire-tapping law in Sweden.

En sak stör mig i argumentationen för FRA-lagen (eller, många saker stör mig, men en sak tycker jag inte kommer fram så ofta). Det är när man försvarar lagen med att det bara är frågan om en anpassning till dagens teknik. Folkbladet säger t.ex.

Att ge FRA möjlighet att spana i bl a kablar är ingen dramatisk nyordning utan snarare ett sätt att anpassa FRA till dagens teknik.

Detta är direkt lögnaktigt.

Det stämmer att FRA tidigare har spanat i eterburen kommunikation. Huruvida detta verkligen är lagligt kan diskuteras, men det är defintivt avsiktligt. Men att utvidga detta mandat till att spana i kabelburen kommunikation är inte en enkel anpassning till dagens teknik. Det är en fundamental förändring av scopet.

Idag går merparten av "vanliga människors" kommunikation via kabel; huvudsakligen via internet. Email, chat, IP-telefoni osv. säkerställer att informationen rutinmässigt passerar landsgränser. Detsamma gäller naturligtvis de flesta företag, även om de generellt sett oftare går via krypterade tunnlar osv.

Merparten av svenska folkets kommunikation har aldrig gått i etern. Om man backar till när nuvarande lag formulerades, så var det ytterst ovanligt att en normal Svensson (med undantag av ett litet fåtal radioamatörer) skulle fastna i radiospaning.

Avsikten har varit att spana på t.ex. yttre militära styrkor som kommunicerar via radio, satellit, etc. Om man backar till tiden runt andra världskriget, så var risken att man av misstag avlyssnade en oskyldig civils totala kommunikation obefintligt liten. I och med utbreddningen av mobiltelefoner under det senaste decenniet har detta förhållande ändrats något, men jag vill argumentera för att det är en anledning att begränsa lagen så att den närmare matchar de ursprungliga avsikterna, inte tvärtom. Dessutom ska man komma ihåg att alla GSM-samtal faktiskt är krypterade; FRA kan säkerligen knäcka en så pass enkel kryptering om de vill, förutsatt att de har ett specifikt mål, men beräkningskapaciteten för att göra det på ALLA samtal i realtid ligger nog vida utanför the state of the art. En liten del av internettrafiken går också via satellit idag, liksom en del av den internationella telefonitrafiken, men det är relativt små saker i marginalen.

Om det hade varit så att FRA sprättade samtliga fysiska brev sedan tidigare, och nu ville göra detsamma för email, då skulle man kunna hävda att man endast ville anpassa lagen till ny teknik. Men nu är det helt klart frågan om att göra en enorm förändring i graden av avlyssning. Man går ifrån en avlyssning med väldigt liten risk för avlyssning av oskyldiga civila, till en som ger nästan fullständig avlyssning.

This post is regarding the upcoming vote on a new wire-tapping law in Sweden. My thoughts on the law are therefore in Swedish.

Under den senaste månaden har det skrivits mycket om nästa veckas omröstning kring "en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet", huvudsakligen på olika politiska bloggar, och nu den senaste veckan även en del i traditionell media. Frågan har drivits av människor från alla nyanser av den politiska färgskalan, och framförallt partiet som fick min röst senast har gjort mig stolt genom att en gång för alla avvärja anklagelserna om att deras partiprogram "endast rör illegal fildelning".

En snabbgenomgång av den föreslagna lagändringens effekter finns t.ex. här.

De ideologiska anledningarna till att motverka lagen är noggrant genomgångna av andra, så jag kommer inte lägga tid på att gräva mig ner i dem. Övergripande kan man säga att avlyssning av alla medborgare, utan misstanke om brott, bryter mot åtskilliga rättsprinciper i ett öppet, demokratiskt samhälle. Alla människor, även om man inte har "något att dölja", har rätt till en privat sfär, har rätt att undvika fullständig genomlysning av staten utan väldigt god anledning och domstolsöversyn. Att principlöst tillåta ändamålen att helga medlen, leder i slutändan till ett långt sämre samhälle, oavsett hur vällovliga ändamålen är (dvs att skydda sverige mot "yttre hot", vilket hos politiker som försvarar förslaget huvudsakligen översatts till "terroristhandlingar").

En sak jag dock inte sett påtalas speciellt mycket i diskussionerna, är att den föreslagna lagen saknar en rimlig chans att någonsin fungera som uppgivet. Anledningen är helt enkelt att förhållandet mellan vad man söker efter, och mängden information som ska genomsökas, är för skevt. Tillåt mig ett räkneexempel.

Antag att det går en inbäddad terrorist per 10 miljoner människor. Det är ganska högt räknat, om man tänker på att det var ungefär så många som gick åt i USA för att klara terroristattentatet 9/11, och att det förmodligen går att argumentera för att det finns ett betydligt lägre terroristhot i sverige än i USA. Med andra ord, endast 1/10 000 000 människor som avlyssnas är ett intressant mål enligt den officiella beskrivningen.

Vidare får man betänka att även terrorister gör annat vid datorn, än att bara planera terroristaktioner. Fem minuters surfande på YouTube genererar mångfalt mer data än åratals av emailad planering. Om man återigen räknar högt, kanske 1% av alla trafik kan tänkas vara relevant. Då är vi helt plötsligt uppe i ett intressant paket bland en miljard.

Vidare så läser även terrorister tidningar. De vet att de är övervakade. Jag misstänker att alla seriösa terroristceller kan mer än de flesta om hur de gör sin kommunikation oläsbar (via kryptering; vi har ingen anledning att anta att FRA har förmågan att knäcka idag vanligt förekommande krypton), hur man döljer vem som kommunicerar med vem (via t.ex. Tor), till och med att dölja att man kommunicerar överhuvudtaget (via t.ex. steganografi). Visst, det finns självklart idiotiska terrorister på samma vis som det finns idiotiska brottslingar av alla typer, och även om de för det mesta endast lyckas med att skada sig själva, så kanske de vid något tillfälle riskerar att skada andra. Risken att råka ut för en sådan är iofs långt mindre än att träffas av blixten, men ändå.

Antag att 10% av terroristerna är idioter, och filtreringen alltså får en false negative rate av 90%. Dvs filtreringen hittar en av tio terrorister (den förmodligen minst farliga av de tio), och missar de övriga nio. För att hitta en terrorist, måste man alltså gå igenom tio miljarder paket.

Antag nu att FRAs utsökningsalgoritmer är fantastiskt effektiva och välanpassade. Låt oss anta att de gallrar korrekt till 99,999% (en nästan ofattbart hög siffra; troligtvis är den mycket lägre i verkligheten). Det vill säga att man har en false positive rate på 0,001%. Det skulle innebära att av dessa tio miljarder paket, identifieras 100 000 "oskyldiga" paket som måste kontrolleras manuellt.

Nu kanske du tänker att det är värt att 100 000 oskyldiga får sin kommunikation läst (av en riktig människa) för att hitta en, potentiellt farlig, terrorist. Men här kommer det sista problemet: den potentiellt farliga terroristen kommer förmodligen missas av den mänskliga faktorn. Den mänskliga hjärnan klarar inte den uppgiften. En människa som spenderar hela dagen med att plöja igenom enorma mängder brev, kontrollera google-sökningar, följa beställningar av varor osv. där nästan allt han/hon tittar på är irrelevant, står en otroligt hög risk att missa även den där sista 1/100 000-delen som faktiskt var av intresse. En dator kan inte hjälpa till att gallra, för hela detta brutto är redan resultatet av de mesta effektiva utsökningsalgoritmerna som existerar.

Så, för att sammanfatta: systemet övervakar hela den svenska befolkningen, åtskilliga människor kommer få sin kommunikation kontrollerad i detalj av (felbara, ibland oetiska) människor, men de faktiska terroristerna kommer att missas i nästan samtliga fall. Det låter inte som en bra avvägning i mina öron.

Naturligtvis förändras ekvationen enormt om man letar efter annat. Anledningen det inte går att fånga terrorister på detta vis, är att det finns för få terrorister i förhållande till "vanligt folk". Ifall man letar efter "vanliga" brottslingar, eller försöker åsiktsregistrera, eller något annat av allt som systemet ska eller befaras användas till, så kan det fungera bättre. Men detta är inte argumentet som används. Politiker som argumenterar för lagen säger att man vill skydda sverige från terrorister, de säger inte "jag tycker det är en rimlig avvägning att avlyssna hela svenska folket för att t.ex. hitta en stor andel hälare som säljer stöldgods, i vart fall i en övergångsperiod tills de lärt sig dölja sina spår bättre". Men om systemet väl finns där, om investeringarna redan är tagna, då kommer ändamålsglidningen som ett brev på posten… (tänk PKU-registret)

Men varför försöker man då få igenom detta höggradigt inpopulära förslag? Är riksdagen befolkad av människor som drömmer våta drömmar om östblockets forna övervakningsapparat? Nej, knappast. Jag tror det är enklare än så. De gör det som är mest naturligt för dem. Det handlar om makt och vana.

En politikers liv handlar om att ha makt över andra (allt från småuppdrag som att bestämma var vägbulor ska placeras inom kommunen, upp till lagstiftningsmakt över hela landet). Det är inget fel i det, en politiker ska använda sin makt för att skapa ett bättre samhälle utifrån den politikerns övertygelse. En politiker strävar alltid över ökad makt över andra, för då får han/hon större möjligheter att förbättra samhället. En maktlös politiker är en misslyckad politiker, som endast kan se fel och orättvisor utan att rätta dem. Det är därför man så sällan ser ens de mest liberala politiker lagstifta bort någon del av sin egen makt.

Även om en terroristhandling är en otroligt osannolik händelse, har människor rent allmänt väldigt svårt att göra rimliga avvägningar om spektakulära men osannolika risker. Om detta har det skrivits spaltmeter, men ett bra ställe att börja är t.ex. hos Bruce Schneier. Eftersom politiker knappast är vare sig bättre eller sämre än folk i gemen på att göra riskavvägningar, ser de ett allvarligt hot som måste mötas.

Vi tenderar alla att möta hot och problem med de verktyg vi är vana vid, och som har hjälpt oss tidigare. För en yrkespolitiker är den naturliga lösningen att ge sig själv (via de myndigheter man indirekt kontrollerar) mer makt och mer information. Det är därför förslaget har så starkt stöd över båda blocken (låt oss inte glömma att det i grunden är ett socialdemokratiskt förslag, anledningen de kommer rösta mot på onsdag är rent partipolitiskt, det är för att säkerställa en kännbar prestigeförlust för alliansen). Det handlar inte om att någon har för avsikt att skapa en polisstat. Man ser ett problem som upplevs som så stort att man måste göra något åt det. Verktyget man är bekväm vid är att lagstifta till sig mer information. Även om chansen att få fram nödvändig information är liten, upplevs det då som en rimlig avvägning. Man ser inte riskerna.

I grund och botten är detta inget konstigt. Det är inte lagstiftarnas roll att (direkt) begränsa sin egen makt. Det är vår, folkets, roll. Det är vi som har ansvaret för att hindra lagförslag som detta. Det är vi som måste ställa oss upp och säga "Här drar jag gränsen; det är inte acceptabelt att avlyssna mig, min familj, mina vänner, när chansen att ni hittar vad ni letar efter är nästan obefintlig. Det är ett steg för långt bort ifrån demokratins kärna. Jag kommer inte tillåta det". Man kan inte ta striden i varje fråga, så när man gör det i principiellt viktiga frågor som denna, måste det ske med sådan kraft att minnet lever kvar, inte bara i denna riksdagskonstellation, utan nästa, och efterföljande.

Detta håller på att hända nu. I början var det ett fåtal aktivister, Rick Falkvinge, Oscar Swartz, Opassande Emma, Joshua Tree, Anna Troberg och Markus Berglund för att nämna några av dem, som kämpade i uppförsbacke. Sedan kom olika politiska förbund på "lägre" nivå, dvs lokala förbund, ungdomsförbund osv. som har andra verktyg för att lösa problem. Nu börjar traditionell media vakna, och ute hos Svenssons växer det fram en folkstorm som vill säga sitt.

Jag tror att många politiker funderar över sitt ställningstagande denna helg. Jag tror att många, överraskade av det massiva motståndet, börjar ifrågasätta om det inte finns något annat sätt att skydda sig från terroristangrepp. Jag är optimistisk, jag tror att tillräckligt många kommer ångra sig för att detta förslag ska falla.

Vårt ansvar är att fortsätta på den inslagna stigen, att fortsätta höras och synas. Och, slutligen, att oavsett utgången av omröstningen komma ihåg vilka som röstade för och emot, när det är dags för nästa val.