…fria att använda, helt royaltyfritt! I enorma 28×19 pixel, bra mycket större (totalt) än sådana där små 37×14-bilder som vissa andra slänger sig med.

En webbdesigner har omsom vunnit, omsom förlorat ett mål mot en fotograf, angående att webbdesignern på sin egen site lagt upp en thumbnail av en skärmdump från en site han/hon byggt. På siten, och således även på thumbnailen av skärmdumpen av siten, finns en bild vars upphovsrätt tillhör en fotograf, 37×14 pixlar stor. Fotografen skickar prompt en faktura till webbdesignern på 75 papp, webbdesignern säger vi låter domstolen avgöra, Tingsrätten finner till fotografens fördel, Hovrätten till webbdesignerns och nu väntar vi på högsta domstolen.

I USA är jag rätt säker att situationen i fråga hade varit ett tydligt fair use-fall, och att webbdesignern hade varit helt på det torra. Men något sådant existerar ju inte riktigt i svensk upphovsrätt, tyvärr.

Ett intressant blogginlägg ställer den principiella frågan, när upphör en bild vara en bild efter att den förminskats? Som exempel används en bild som successivt förminskas till oigenkänlighet. Sedan frågas bloggens läsare vad de anser. Intressant nog anser många av kommentatörerna att det ALLTID är “bildstöld”, även när bilden förminskats ner till en enda pixel. Det enda problemet, anser dessa kommentatörer, är bevisfrågan; hur bevisar man att den här pixeln kommer från just min bild?

De flesta menar att gränsen går någonstanns runt det läge där man aldrig kan identifiera orginalet. Endast ett litet fåtal tycker att det hade varit bra om vi hade en starkare citaträtt, att webbdesignern borde ha rätt att göra vad han/hon gjort, att visa en någotsånär identifierbar thumbnail av en site där ett fotografi han/hon inte hade upphovsrätten till ingick som ett grafiskt element. Iofs får man tänka på att det är en fotografinriktad blogg, så läsarna är ju inte direkt ett statistisk säkerställt riksgenomsnitt.

Som en liten sidogrej så stör jag mig otroligt mycket på att till och med fotografens juridiska ombud, Staffan Teste (“Bildombudsmannen”) passar på att klämma ur sig det äldsta och mest genomidiotiska argumentet i upphovsrättsfrågor, och kallar allt han inte håller med om för “stöld”, och alla meningsmotståndare för “tjuvar”.

Skulle hovrättens dom stå sig skulle alla små bilder tagna av en fotograf plötsligt få användas fritt. Det är en orimlig tolkning. Fotografen har i det här fallet inte medgivit någon förminskning eller förvanskning av sina bilder. Det kan inte vara så att bildtjuvar går fria enbart genom att förminska sitt stöldgods.

Frågar du mig är Staffan Teste en mordbrännare. Han borde sluta med terrorism omgående. Det här måste vara trolöshet mot huvudman.

Det har inte blivit mycket bloggande på ett tag, och jag tror inte det blir mycket den närmaste tiden heller. Men ibland kanske jag kastar ut en länk eller två. Som idag.

Samtidigt som vi i sverige aktivt försöker kopiera några av den amerikanska piratkopieringslagstiftningens minst tilltalande delar, så kommer just denna lagstiftning under konstant hårdare press. Professor Charles Nesson, grundare av Berman Center for Internet & Society vid Harvard-universitetet, har lagt sin och sin instutitions tyngd bakom en av de tiotusentals ungdomar som utpressats, som lagt in en motstämning mot RIAA. Grundidén är att lagstiftningen är fundamentalt unconstitutional, i det att man

1. Ger en part i ett civilrättsligt mål polisiära befogenheter
2. Tillåter skadestånd av en storlek fullkomligt orelaterade till de faktiska skadorna, för att skapa “avskräckande exempel” av ett fåtal oturliga
3. Accepterar att parten med stor relativ makt (alltså RIAA) gentemot den åtalade använder de potentiella skadeståndens storlek för att tvinga fram settlements utan att målets meriter testas i domstol, som i praktiken endast fungerar som indrivningsfirma

Värt att läsa, det är ord och inga visor. Kanske är man obotlig optimist, men jag tror det här (tillsammans med Jammie Thomas-fallet, där rättegången tas om efter att juryn fått felaktiga instruktioner) mycket väl kan vara startskottet för ett signifikant skifte. Om många, många år, förståss. Fru Justitia är inte direkt snabb av sig.

Till att börja med, jag är inte en professionell fotograf. Jag är en systemutvecklare. Jag tjänar mitt uppehälle på att utveckla systemlösningar utifrån mina kunders behov. Jag arbetar aldrig gratis, utan snarare så arbetar jag enligt en av två modeller. Endera kommer jag överens med en uppdragsgivare om vad som ska åstadkommas, och ett fast pris för detta, eller så arbetar jag på löpande räkning, dvs jag fakturerar för nedlagd tid. Min timkostnad i dessa fall är baserat på dels mina kostnader i utrustning, dels mina kostnader i personlig utbildning, men även en premium i form av min erfarenhet, att jag kan åstadkomma en bättre lösning än andra jämförbara leverantörer.

En sak som ofta slagit mig, är hur fotografer (dragna över en kam) har en väldigt stel och smal syn på hur man kan ta betalt i framtiden. På många vis påminner de om musikindustrin, som förlorat ett decennie på att kämpa för en uppenbart död affärsmodell.

Det som specifkt drog min uppmärksamhet just nu är detta inlägg, ett debattinlägg på Journalisten.se, där en grafisk formgivare lite försynt frågar sig varför fotografer inte kan tjäna sitt uppehälle på samma vis som de flesta andra av oss. Han gör jämförelsen med en snickare, som byggt en dörr, och undrar varför snickaren (enligt normala fotograf-avtal) ska få betalt ännu en gång varje gång en ny gäst i hans (alltså kundens) hus går genom dörren?

För detta blev han hårt angipen, bland annat (på ett ganska otrevligt vis) av bl.a. ordförande i Svenska Fotografers Förbund och ordförande i Pressfotografernas Klubb Sverige, personer jag skulle anta har nått en viss nivå där retoriken höjts över "du är dum"-stadiet. Det är mycket anklaganden om att "då kan du väl ta din bild med mobilkameran och vara nöjd med den".

Om det är något min egen erfarenhet av att ta bilder har givit så är det en enorm respekt för den yrkesskicklighet en professionell fotograf innehar. Jag har själv sålt mitt fotografarbete till vissa klienter, huvudsakligen sådana som inte kunnat ta det ekonomiska avbräck det skulle innebära att kontraktera en traditionell fotograf. I dessa fall har jag varit fullkomligt öppen med det faktum att en mer erfaren fotograf troligtvis skulle ta bättre bilder, men för vissa kunder är det lägre priset värt den lägre kvalitén. Eller så kanske det är just den ökade flexibliteten som gjort mitt alternativ lockande? Det har nämligen vid inget tillfälle varit aktuellt att annamma den affärsmodell som är gängse i fotografvärlden.

För mig ter det sig självklart att man utför ett arbete, till ett överenskommet pris, och att klienten sedan har rätt att nyttja resultatet av det arbetet såsom den själv finner det lämpligt. För att anknyta till mitt huvudsakliga arbetsområde, så är det självklart att den kund för vilken jag byggt ett system (något som ofta kräver en stor del kreativt arbete) får använda detta system även om kunden sedemera anställer fler användare till systemet, eller till och med anställer egen personal (eller kontrakterar konsulter) för att vidareutveckla systemet; varför skulle det vara en skillnad mot de fotografier jag tagit åt kunden?

Jag misstänker att jag om detta inlägg sprids, kommer jag få samma typ av angrepp på denna site. Jag vill föregå vissa av dessa angrepp med att förtydliga att jag självklart inte önskar att fotografer ska arbeta oavlönat, utan endast att de ska fundera på om det inte existerar andra affärsmodeller än den gängse, och inte omdelbart bli agressiva vid blotta diskussionen om detta. Jag företräder inte på något vis inköpare av bilder annat än för mitt egna privata bruk. Jag förespråkar inte att någon fotograf ska ge ifrån sig ofärdigställt råmaterial, som inte representerar fotografens kunskap och kapacitet, utan att fotografen i slutänden av uppdragen ska lämna ifrån sig sorterat, utvalt och korrigerat material i högsta kvalitet, som klienten sedan kan använda som klienten (vare sig det är ett företag eller en privatperson) finner lämpligt.