En liten detalj som folk tenderar att missa i diskussionen om legitimationskrav när man reser med SJ, är att en effekt blir att vissa människor på detta vis förbjuds att resa med tåg inom sverige. Jag talar inte bara om sådana som nyligen förlorat eller blivit bestulna på sina handlingar, utan folk som permanent inte får resa. Alla kan nämligen inte få svenska ID-kort. Vardagen är redan ganska besvärlig för dem, och blir ytterligare ett snäpp värre genom detta.

Detta gäller förståss i första hand människor som är i sverige under kortare tid, men även folk med längre eller rentav permanenta tillstånd, men som inte är svenska medborgare. Man har nämligen den underbara moment-22-situationen, att för att ansöka om svensk ID-handling måste man först ha giltigt svensk ID-handling. Pass gäller inte som ID-handling. Utländskt ID-kort gäller inte som ID-handling. Man kan ha intygsgivare som intygar vem man är, men för ett normalt ID-kort så är skaran av intygsgivare ganska liten, och har man inte sina föräldrar i sverige, är man i praktiken inte välkommen.

Från och med i somras så har detta problem äntligen uppmärksammats, och Skatteverket har börjat utge ID-kort som godkänner en större skara intygsgivare, t.ex. sambos. Problemet här är att den divisionen är extremt underbemannad; det finns bara tre (tror jag det var) kassor på ett enda kontor som betjänar hela storstockholms-området t.ex. Tre gånger hittils har jag och min sambo kommit dit, utan att hinna bli betjänade på hela dagen innan de stängt. Det är ganska svårt att hantera det om man har ett jobb… (och ganska provocerande att man måste betala anmälningsavgiften i förväg, oavsett om man kommer bli betjänad eller inte, men det är en helt annan fråga).

Nåväl, jag ser medans jag skriver detta att SJ faktiskt precis ändrat sin policy. Från och med igår accepterar de även pass, tidigare har de inte gjort det. En liten vinst, antar jag. Så min slutsats i början av inlägget, att många förbjuds att resa med tåg, är inte bokstavligt korrekt länge. I praktiken stämmer det fortfarande, för vem vill till vardags gå omkring med sitt pass på sig; givet den enorma problematiken och kostnaderna man står inför om man tappar eller blir bestulen på det (speciellt om man har ett arbets- eller uppehållstillstånd instämplat däri) så passar passet bättre inlåst i kassaskåp till vardags.

Som tidigare konstaterat blir det bil för oss i samtliga lägen. Billigare, snabbare, smidigare och otroligt mycket enklare och vänligare.

Första intryck: Det gick ju som smort det här. Två mandat, så både Christian och Amelia får åka. Även om bara en av dem får rösta i parlamentet. Och även om den som får rösta, kommer rösta för att skicka hem sin kollega. Men så kan det gå…

Andra intrycket: Holy shit, största partiet i gruppen 18-30 år! Största jävla partiet! Och de andra partierna jobbar doubletime för att bortförklara det med att eu-valet inte är så viktigt, att folk röstar lite på måfå där… de får nog komma med något lite bättre.

Dåså! Då är det bara till att börja förbereda för riksdagsvalet. Ungefär samma siffror där skulle sitta fint…

Bara en sak som stör mig: SVTs siffra om varifrån väljarna kom (alltså vad de röstade på förra eu-valet). 14% skulle komma från SD, och det fattar jag inte riktigt. Det är ju två partier som står ungefär så långt ifrån varandra som man kan komma… OK att en del av rösterna är bara anti-etablisemangs-röster från folk som inte satt sig in i partiprogrammet utan bara röstar på vem som helst som inte är “de som styr”, men ändå, känner man sig halvhemma hos SD borde det finnas bättre partier än PP…

Men men, jag antar att man får vara glad för att de personerna inte fortsatte rösta på SD, för då hade de också fått ett mandat, och vi har tillräckligt med sådana partier i parlamentet som det är…

Vilket parti min röst faller på är väl knappast en överraskning för någon som känner mig eller läser den här bloggen. Och för första gången var valet otroligt enkelt.

Annars har jag så länge jag varit röstmyndig alltid brottats med frågan om vilket parti jag ska lägga min röst hos. Inget parti har matchat alla mina åsikter, vissa av vilka jag håller väldigt hårt i, och jag har således alltid varit tvungen att rösta på ett parti som aktivt motarbetat vad jag anser vara viktigt och rätt på många punkter.

Två av dessa punkter har blivit allt viktigare under det senaste decenniet. Det gäller dels den ständiga rörelsen mot ett mer inskränkt och övervakat samhälle, där yttrandefrihet och informationsfrihet begränsas och individens aktioner övervakas och registreras in absurdum. Maktgalna politiker och byråkrater har sett internet som ett lekfält där de kan göra precis vad de vill, utan att känna sig bundna av de rättigheter människor har i demokratiska samhällen.

För det andra gäller det de ständigt framflyttade positionerna gällande immaterialrätten, detta moraliskt orättfärdiga och samhällsekonomiskt tärande ok som tynger ner innovatörer.

I dessa två viktiga frågor står jag i direkt motsattsförhållande till samtliga riksdagspartier. Vissa har iofs haft skrivelser om dem i sitt partiprogram, men de har i så fall alltid prioriterats bort till förmån för något “viktigare”.

Så kom det plötsligt ett parti som håller just de frågorna som sina enda frågor. Ett parti som fullkomligt vägrar kompromissa bort dem, såtillpass att de rentav vägrar ta ställning i andra frågor för att inte spä ut engagemanget i de viktigaste. Dessutom ett parti som har realistiska chanser att få mer än 4%.

Jag röstade på piratpartiet även i senaste riksdagsvalet, och då tvekade jag in i det sista. Jag trodde att om alliansen van valet, så skulle i alla fall vissa förändringar ske. I retrospekt är jag glad att jag inte gav dem min röst, i så fall hade jag skämts för det idag. Ingenting meningsfullt har blivit bättre dessa år. Vi har fortfarande grundtanken att staten har rätt till 75% av allt jag tjänar; att jag har någon hundralapp mer i månaden efter skatt ändrar inte det. Vi har fortfarande en arbetsrätt som slår ner på unga och hungriga och beskyddar de trötta och lata, och som gör det näst intill omöjligt att komma tillbaka om man fallit utanför pga sjukdom eller annat. Och framförallt, alliansen har lyckats driva genom alla förändringar om att övervaka och registrera våra privatliv som socialdemokraterna någonsin vågat drömma om, samt gett framförallt upphovsrättsindustrin konstant ännu större privilegier för varje år som går.

Den här gången hade jag som sagt ingen sådan tvekan. Och det stör mig inte ett dugg att gruppen kommer få bestämma i många frågor; så funkar det i alla partier. Enda skillnaden mot de andra partierna, är att hos dem får man gissa vilka frågor de kommer släppa.

Dessutom, att piratpartiet kommer in i europaparlamentet är framförallt en enorm signal till de andra partierna, att de inte längre kan ignorera den stora gruppen som inte accepterar den riktning i vilken vi är på väg. Skulle de få en eller två platser, så skulle de förändra den politiska diskussionen på ett vis som ingen ledamot från någon av de etablerade partierna någonsin skulle kunna.

Faktiskt kan man se en viss effekt redan nu, baserat endast på opinionsundersökningarna. Plötsligt vill alla (ok, de flesta i alla fall) kandidater distansera sig från sitt parti, plötsligt talar alla varmt om integritet, plötsligt känner man sig nödd att dra ut på implementationen av teledatalagdringsdirektivet trots hot om vite för att det är en fråga ingen vill röra innan valet. Tänk hur det kommer se ut om de får en eller två platser, och tänk hur det skulle se ut om de kommer in i riksdagen nästa val!

Piratpartiet kanske inte finns kvar om sex år, eller så har det ändrat skepnad kraftigt. Men just nu behövs det för att förändra politiken, och just nu har de mitt helhjärtade stöd till detta. Så den enda kvarvarande frågan är vem man ska kryssa. Amelia Andersdotter har den senaste tiden gått från klarhet till klarhet, och gjort ett fantastiskt intryck på mig. Men i slutändan kan man bara kryssa en, och då blev det ändå Christian Engström, för jag tror att hans erfarenhet är viktig, han har ju kämpat på de här slagsfälten tidigare. När jag vågar mig på att tänka positivt, så hoppas jag att de båda kommer in, ty vilket fantastiskt radarpar de skulle skapa, vad otroligt mycket damm de skulle riva upp…

Slutligen vill jag hänvisa till Rasmus Fleischer, som skrivit mycket intressant om det här med att rösta på ett “enfrågeparti”.

PKU-registret är som bekant den biobank där man lagrar blodprover från de flesta som fötts i Sverige sedan mitten av 60-talet. Syftet med registret är att främja tidig upptäckt, och att forska kring fem specifika sjukdomar, bl.a. just PKU (fenylketonuri).

Under utredningen av Anna Linds mord lämnades Mijailo Mijailovics blodprov ut från registret, och kunde via DNA-jämförelser binda honom vid platsen. Detta var olagligt, då biobankslagen tydligt och otvetydigt specificerar att proven inte får användas för något annat skäl än de namngivna. Detta hade dock inte hade någon effekt för Mijailovic; bevis blir inte ogiltiga i Sverige för att de införskaffats illegalt, vilket knappast är någon överraskning för någon förutom den som snöat in på amerikanska TV-serier där folk går fria stup i kvarten pga. "illegal searches" och liknande.

Nu är det på förslag att denna typ av hantering ska legaliseras och normaliseras. Ursprungligen hade jag inte tänkt engagera mig i den frågan i någon utsträckning. Dels för att det trots allt är en riktad åtgärd; man begär ut blodprovet för individer som redan är starkt misstänkta för grova brott (i vilket fall man normalt lika gärna skulle kunna begära ett färskt blodprov direkt, så det spelar i praktiken bara roll när man har en namngiven misstänkt som man inte har i förvar). Det handlar nämligen om just ett blodregister, inte, som vissa tror, ett färdigbearbetat DNA-register. Det är rätt mycket jobb att gå från ett blodprov till en DNA-profil, och att göra det på 3,3 miljoner prov är inte något som görs i en handvändning.

Det betyder inte att jag gillar idén, främst för att det är ett hån mot de miljontals föräldrar som gett sina barns blod just för att bekämpa sjukdomar, INTE för att skapa världens största blodregister över icke-misstänka civila åt polisen. Snacka om ändamålsglidning. Men det handlar bara om att man måste välja sina strider, och det här kändes inte som min strid.

Många andra reagerade dock kraftigt på förslaget, bl.a. med att begära att sitt prov skulle förstöras, vilket man har all rätt till enligt biobankslagen. Och vad gör den politiker som ser sitt planerade polisregister minska i relevans? Jo, lägger fram förslag om just att göra det olagligt att gå ur registret! Och här någonstanns passeras min gräns för när jag instinktivt ska säga för mig själv "men så i HELVETE heller!". Dags att börja kontakta riksdagsledamoter, skriva insändare, demonstrera igen. Ibland känner jag mig som en lite trotsig tonåring som ska vara mot allt och alla, men det är fasen inte mitt fel; det händer helt enkelt för mycket obehagligt just nu för att låta det gå…

Ibland går det snabbt. The hardest working man in the business, HAX, rapporterade för några dagar sedan om ett initiativbetänkande (enkelt uttryckt förstadiet till beställningen av nationella lagförslag)  framröstad i Europaparlamentets kulturutskott, om en kraftig reglering av bloggar på internet, bl.a. med krav om statlig förhandsregistrering för rätten att få skriva något, förbud mot att skriva anonymt, m.m.

Sen blev det instant miniuppror, och den här frågan var tillräckligt dum, och tillräckligt utan uppbackning för att falla ihop när det blev en aning motstånd. Jag skulle gissa att vi inte behöver oroa oss för den här frågan (specifikt, vill säga; att reglera möjligheten för folket att göra sig hörda, massornas åtkomst till masskommunikationsmedel alltså, är alltid önskvärt för vissa grupper av politiker, om än ett område de oftast tassar kring med lite mer försiktighet). Naturligtvis får vi hålla ett öga på det framöver, så att det inte poppar fram igen som gubben-i-lådan om ett tag.

Men en liten del av mig önskar att det faktiskt hade gått till riktiga, nationella lagförslag. Jag skulle nämligen ge nästan vad som helst för att se någon ta fram en juridiskt hållbar definition av vad, exakt, som är en blogg…

This is a newly started blog, as anyone willing to peruse the archives can contend. When I started writing in it, it was to give me an outlet for thoughts that didn’t  have any place in my previous, personal, blog, which was primarily aimed at my friends and family. I wanted to have a soap box for anything and everything that I wanted the world to hear. I don’t expect many people to follow it, but someone may come based on a Google search for example, and maybe I would write something warranting a link from some other page. As such, it was natural to write in English.

Recently (today, actually), I’ve decided to turn this into a multi-lingual blog. I’ve decided that while some things that I want to say are relevant for the world, for example tips and tricks in ASP.NET, C#, WCF, or anything regarding photography, Lightroom, etc. some other things are purely local, regarding Swedish society and Swedish law. It felt quite strained to write down my feelings in English.

So from now on, this blog will have postings in English and in Swedish (and, perhaps, in Thai in the future). If you cannot read Swedish, I recommend Google Translate, however, not to be xenophobic, if you cannot read the text, it is probably an indication that the text is not relevant for you in the first place. 

No flame wars, please. I have nothing against Linux, and if this was my computer I would probably go with Xandros (or more likely an eee-ified Ubuntu). But the computer is primarily for my girlfriend, and I personally am more accustomed to Windows, so I can’t troubleshoot linux as easily as XP, especially remotely.

To install XP the Asus way, you need an USB CD drive. I don’t have one, and I’m not going to buy one for this single purpose. There are ways to install XP from an SD card, but why go through the effort when there is an easier, faster solution?

If you’re like me, you probably have a bunch of old internal DVD drives lying around. You probably also have a bunch of old USB hard drive enclosures (PATA-style). I think you know where I’m going with this… three minutes with a screwdriver, and you’ve got yourself a temporary USB DVD player ready to go. Just remember that the player has to be set to Master.

Now go into the BIOS setup (F2 on startup) and set the eee to boot from your USB drive. Restart, and after that, it’s smooth sailing (providing you have an SP2 CD; base XP will not do, setup will crash while scanning the PCI bus). Start the install, remove all partitions on disk 0, quick format, install (minimally, even if XP is seven years old now, 4GB wasn’t a lot 2001 either), disable the swap file (512MB should be enough for anyone…), and install the Asus driver CD.

That’s all there is to it, and it really just worked right away. Now your only problem is getting all your stuff installed on that miniscule C: drive (a big SD card helps, but it of course comes up as a secondary, removeable drive).

Since Sweden is a backwards, third-world country, the eee was introduced here today, instead of for about a year ago. Of course I needed one… eehm… well, the girlfriend needed one. Yeah, that sounds like a good enough reason.

Anyway, I’m sure I’ll be writing quite a bit about it… for now, a few nice pictures will do (I didn’t have a real camera at work today, so you’ll have to make do with pictures from my phone).

It’s not a big box…

… and still, it could be even smaller…

Small and doesn’t really feel like it weighs anything at all in your hand.

The battery is small enough that you can have a spare or two with you.

Comes with a neoprene bag and a small power adapter (looks like something you’d get with a mobile phone).

Look at it go!

Happy happy! This cute little thing really gets my maternal instincts going 😉

A colleague of mine crashed his new RC helicopter this weekend, after aprox. 7 seconds flight time. No big deal, he just needs new rotor blades, but it did give me an excuse for posting this awesome video of an RC Concorde.

The fact that the march of technology sometimes takes not only a step, but a giant leap backward, as in the case of supersonic passenger transport, makes me sad…

Let me be the first to say, that I am a crap photographer. I lack the necessary esthetic sensibilities. In fact, often I don’t even like the act of photographing, it’s just to much work.

But I just love a good camera. It’s the ultimate venue for my technical fetish.

Now, my camera is pretty OK. It’s a 20D, fully pimped with every conceivable addition, and a few quite nice L lenses (of course, I can always use a few more…). But I just can’t help myself when I, as this weekend, spend time with a friend who recently acquired a 1DmII. Holding it is simply sublime, the heft is pornography in your hands. The shutter sound is so unbelievably satisfying, so mechanical and physical, that everything else just feels like a toy.

Now where did I put those SEK 40K necessary to buy a Mark III? Dammit, the dreams of a prylbög will never be fully satisfied…