Jag som trodde att den som har rent mjöl i påsen inte har något att dölja…

Bodström avböjde drogtest

Igår visade det sig att två sossar har köpt sex (i ett LO-hus till råga på allt). Jag tänker inte gräva ner mig i det, annat än att notera att hanteringen från Aftonbladets sida var en aning försiktigare än i Littorin-affären.

Mer intressant är hur sossarna reagerade. De två som (misstänkts ha) köpt sex åker ut, omedelbart, på dagen, fråntas alla uppdrag och man vill inte ha någon hjälp alls inför valet. Nolltolerans, direkt.

Idag ser man en (mycket mindre) artikel om att en annan (får man anta) sossepolitiker misstänks för stämpling till kidnappning. Då är det andra tongångar. “Han har vårt stöd och är varken åtalad eller dömd”.

Det är väl förvisso en rimlig inställning till någon som bara är misstänkt för ett brott. Men, här är det tydligt att det är just brottens art som orsakar de skiljda reaktionerna. Ett moralbrott mot staten där frivilliga vuxna har sex på ett av staten otillåtet sätt, är tydligen oändligt mycket allvarligare än ett våldsbrott där en människa mot sin vilja berövas all frihet och självbestämmande.

Jodå, låter som rimliga prioriteringar där… I och för sig, vad är nytt?

Det är skönt att det finns vissa saker i denna föränderliga värld som man kan lita på absolut. Som t.ex. att, varmt eller kallt, SJ-tågen står stilla i alla väder.

Den här gången satt 200 pers fast i en X2000 i sju timmar. OK, fine, jag sväljer i princip allt som hände. Något går snett, man försöker lösa det på ett sätt, det går inte, allting blir förvirrat, alla tror säkert att det blir fixat om 10 minuter och ingen planerar frammåt. Det är ett tecken på fantastiskt dålig företagsstruktur att ingen kunde, vågade eller fick ta några snabba beslut “utanför ramarna” för att minska problemet. Men det är knappast förvånande.

Det som däremot är uppseendeväckande är följande: Ventilationen i ett X2000 fungerar tydligen inte om inte lokets motor är i gång. Och fönstrena går inte att öppna. Fast i en metallcylinder i sju timmar när det är 35 grader ute och solen gassar på… hur bra är det? Enligt uppgift blev det runt 60 grader inne i tåget, vilket jag har väldigt lätt att tro.

Det fantastiska här är att SJs personal, med hänvisning till säkerhetsföreskrifter, vägrade öppna dörrarna till tåget. Även efter att en människa svimmade av (och fick behandlas av en läkare på tåget), och en baby började visa allvarliga överhettningssymptom. Den hanteringen är inte bara dålig företagskultur, den borde med all rimlighet vara direkt kriminell av individerna inblandade. Om inget annat, så måste det vara framkallande av fara för annan.

Till sist tog en passagerare en brandyxa och krossade några fönster. Man lyckades få ut de skadade, som fick åka ambulans till sjukhus. Det enda som fascinerar mig är att det dröjde så länge innan någon gjorde detta.

SJs svar är att erbjuda passagerarna 200 kr i värdecheckar, vilket så klart inte kan ses som något annat än en direkt förolämpning. Och så tror presstjänst att killen som förmodligen räddade liven på några av deras passagerare genom att slå ut fönsterrutan, förmodligen inte kommer polisanmälas… förtroendeingivande…

På ett individuellt plan är det lätt att känna sympati för Littorin. Men ser man på Moderaterna (och för den delen hela alliansen), så är det minst lika lätt att känna stor skadeglädje.

Det som inträffat är nämligen precis i linje med vad de anser rätt och riktigt. Ställd inför blotta anklagelsen om ett (i det här fallet preskriberat) brott, som kanske, kanske inte skett, så ska människan förgöras. Man ska sättas i vår tids skampåle (kvällstidningslöpen), man ska bli av med jobbet, vänner och familj (ytterst troligt att det här, oavsett om det är sant eller inte, leder till att han förlorar vårdnaden för sina barn). I vart fall om brottet är ett moralbrott mot staten, att två vuxna människor frivilligt har sex på ett sätt som staten inte godkänner. Inte lika kul när det händer en av deras egna, kanske?

Fast i slutänden ser man, som alltid, individen, inte kollektivet. Och då ser man bara en stackars, förstörd människa. Ett offer för den stat han nyss var en del av. Och en skam, inte för sig själv, utan för oss alla som tillåtit detta att ske.

Idag fick jag reda på att Socialstyrelsen har en sida för anmälan till Donationsregistret, där man kan logga in med e-leg/bank-id och ange sina preferenser för (eller mot) organdonation. 1000 gånger smidigare, bättre och säkrare än att ha någon lapp i plånboken. Det tar typ 30 sekunder.

Gör det. Nu.

Under oroligheterna i Thailand nyligen, kablades det ut tusentals bilder av mer-eller-mindre obeväpnade demonstranter som möttes av tungt beväpnad militär. Knappt en polis syntes till. Det finns en enkel anledning till detta. Thailand har ingen kravallpolis som vi känner den. Det finns ingen motsvarighet till den nationella insatsstyrkan. Polisen arbetar med vardagliga situationer, men vid extraordinära situationer så är det militären som ansvarar för att upprätthålla ordningen.

Det är ingen bra lösning. Militärer saknar utbildning och redskap för att hantera “vanliga kriminella”. Framförallt har de ett helt annat tankesätt än vad som behövs för att agera inom sitt eget land. Militärer agerar med och mot stora kollektiv (“det landet hotar mitt land”), poliser med individer (“den personen hotar personerna runt honom”). Poliser måste fundera på individuellt ansvar och bevissäkring därav och rättegångar och proportionerligt våld, för en militär kan det “brott” någon begått, för vilket dödsstraff omedelbart utdömmes, vara helt enkelt att befinna sig på fel ställe. Polis är tränad att, när möjligt, skjuta för att oskadliggöra men inte döda, för militärer är en skadad snarare än död motståndare ett misslyckande. För militär som ska möta aggressiva demonstranter på trånga gator och i bostadsområden, är det nästan omöjligt att agera på ett sätt som i efterhand kan ses som motiverat.

I Sverige lärde vi oss att försvarsmakten inte kan användas mot våra egna medborgare, oavsett situationen, efter Ådalenhändelserna för knappt 80 år sedan. Den enkla slutsatsen tror jag är av fundamental betydelse för att t.ex. Göteborgskravallerna 2001 slutade med exakt noll döda (och “bara” 143 skadade), att jämföras med i Bangkok nyligen, där facit ger 85 döda.

Tyvärr håller vi snabbt på att glömma igen. Med den senaste uppdateringen av grundlagen, som klubbas nu på onsdag, så lättas restriktionerna upp signifikant och försvarsmakten ska återigen kunna användas för att upprätthålla ordningen i landet. I framtiden kanske det är från Stockholm som bilder kablas ut med demonstranter som möts av AK4:or.

Problemet är symptomatiskt för Sveriges utveckling inom ett antal områden, rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokratiska rättigheter. Vi har en generation politiker som aldrig har levt med något annat än dessa friheter och rättigheter, och således aldrig kan tänka sig att de kan försvinna. De ser ingen risk i att begränsa eller ibland helt avskaffa dem.

Men det är en risk. Svensk militär skiljer sig inte från den i något annat land. Svenska politiker eller statstjänstemän är inte per definition godare än andra. De har bara, inom vissa områden, varit i lag mer begränsade till vilken skada de kan göra, än sådana från vissa andra länder. Om vi inte återför dessa begränsningar, är jag övertygad om att vi, eller nästa generation, djupt kommer att ångra det i framtiden.

Vad i hela friden väntar vi på? Det handlar ju om vår luftmiljö! Vi kan väl åtminstone börja med att förbjuda bromsar på en väg, kanske Sveavägen t.ex.? Bilister som vill in på Sveavägen, eller måste köra den för att komma in/ut ur stan,  får montera bort bromsarna innan de kommer in där, och montera på dem igen efteråt.

Fast egentligen behövs inte det, för bromslösa bilar är precis lika säkra som bilar med bromsar. Det har ju politikerna sagt, så så måste det vara.

Nästa år kan vi utöka den bromsfria zonen till hela Stockholm, och ett år senare hela Sverige.

http://www.svd.se/naringsliv/motor/bilbromsar-ett-miljoproblem_4695799.svd

Hurra för polisen som står ute och kontrollerar att ingen kör omkring med vinterdäck…

i Aftonbladet.

“Justitieministern ska vara rättssamhällets främsta politiska företrädare, och statsministern har ett ansvar för att så är fallet. Nu kan vi konstatera att deras agerande har lett Sverige in i en situation där rättsamhället vacklar, och där grundläggande principer sätts åt sidan.”

Citatet är Carl Bildts, från en helt annan tid och plats (Ebbe Carlsson-affären) och har ingenting som helst med Ask eller gredelina kuvert att göra. Men det skulle passa perfekt. Mona Salin, här har du din soundbite.

När jag först skrev om detta ett par dagar sedan trodde jag att det var en groda bland många, ett idiotiskt uttalande som skulle tas tillbaka inom kort. Det är illa nog att vi har en justitieminister som inte rabblar fraser som “oskyldig tills motsatsen bevisad” och “lika inför lagen” i sömnen, men så må väl vara hänt. Alla kastar ur sig mindre genomtänkta uttalanden ibland.

Men jag hade aldrig kunnat förutse vad som skulle hända. Ask tog nämligen inte tillbaka uttalandet, annat än i små detaljer om att färgade kuvert kanske inte var praktiskt. Principfrågorna, att hon vill straffa folk när de de misstänks för brott snarare än när de döms för brott, samt att hon vill använda omgivningen (och, specifikt, familjen) för att skapa och utmäta det “egentliga” straffet, det tar hon inte tillbaka. Hon försvarar det. Hon vänder frågan utåt istället, och anklagar sina motståndare för att inte “bry sig om de här tjejerna“. Vilken jävla halmgubbe.

Tror man att man hjälper utsatta och utnyttjade kvinnor genom att skärpa straffet för brott mot sexköpslagen (det gör inte jag, men det är en helt annan fråga), så kan man så klart göra så. Men precis som alla andra straff ska det vara straff utdömda av domstol, och straffet ska verkställas efter dom har fallit. Det är inte knepigt. Det är inte konstigt. Och en justitieminister som inte håller med om sådana enkla saker ska inte vara justitieminister. Simple as that.