Man upphör aldrig att förvånas över hur vissa anser sig ha rätt att bestämma över andras kroppar. Idag (Body Worlds är inte moraliskt försvarbart) är det Mårten Lindberg som anser sig ha mer rätt att bestämma om huruvida någons döda kropp ska doneras till att användas i utställningen Body Worlds, än den person vars kropp det är/varit. Oklart varför, men människor som tar sig rätten att bestämma över andra brukar inte heller bemöda sig med att förklara detta.

Ibland stöter man på åsikter som är så fullständigt världsfrånvända att man inte vet hur man ens ska börja angripa dem.

För några dagar sedan skrev en ansvarig utgivare på ABC en debattartikel (Orimligt ansvar för utgivarna) om orimligheterna i hur begreppet “publicering” kommit att definieras, och hur det påverkar en ansvarig utgivare. Artikeln är skriven ur ett nyhetstidningsperspektiv, men rör så klart även andra typer av publiceringar.

I tryck är situationen ganska enkel. Vid varje tillfälle (bör) tidningen ha en ansvarig utgivare, som tar ensamt straffansvar för eventuella olagligheter som trycks i någon artikel i tidningen när denne är ansvarig. Om tidningen vid något annat tillfälle byter ansvarig utgivare, så blir denna nya ansvariga utgivare endast ansvarig för nya artiklar som publiceras under dennes tid som ansvarig utgivare, inte alla artiklar retroaktivt.

På nätet fungerar det inte så. Där räknas det som att alla artiklar som finns tillgängliga, alltid, varenda sekund, publiceras på nytt. När en ny ansvarig utgivare tar över, så blir denne alltså omedelbart fullständigt ansvarig för alla artiklar som någonsin skrivits (eftersom de alla räknas som nypublicerade). Även artiklar den ansvariga utgivaren aldrig haft ens en teoretisk möjlighet att se, läsa eller ens känna till. Dessutom, i och med att artiklarna publiceras “på nytt” hela tiden, så får den eventuella olagligheten hela tiden mätas mot dagens måttstock. En artikel som var helt laglig när den skrevs, kanske bedöms på ett annat vis med nya lagar eller skiftat samhällsklimat.

Alternativen en ansvarig utgivare står inför, är två. Endera spelar man rysk roulett, tar sitt jobb och sitt obegränsade ansvar för artiklar man inte känner till och hoppas på det bästa. Eller så raderar man helt enkelt allting som skrivits före sin egen tid. Analogen till tryckta tidningar vore att man, så snart man byter ansvarig utgivare, kräver in alla tryckta exempelar av tidningen, rensar alla biblioteken osv., och bränner dem.

Idag skriver Hans Alstedt en replik på detta (Inte självklart att artiklar ska sparas), och det är nu mitt huvud bara börjar snurra. Hans åsikt är helt enkelt att det inte finns något som helst problem med den ansvarige utgivarens andra alternativ, att radera allt före sin tid. Citat: “Det bör ifrågasättas vilket allmänintresse som kan motivera att flera år gamla nyheter ska sparas”.

Jag förstår inte hur jag ska argumentera mot detta, jag förstår inte hur denna människas världsbild ser ut och hur vi någonsin ska kunna kommunicera. Hela vår civilisation bygger på att kunskap förmedlas frammåt över geografi och generationer, huvudsakligen medels det skrivna ordet. En värld där det skrivna ordet bara har en beständighet på några år skulle vara så oändligt främmande.

Det enda jag kan tänka mig är att han bara menar att tidningar och andra publikationer på internet ska förstöras, inte “riktiga” publikationer som tryckts på papper. Att han är en av dessa människor som menar på att världen var fulländad på (80|70|60|50)-talet, och att all utveckling borde stanna där. Att internet kanske är en skoj fluga som kidsen kan surfa omkring på innan de klipper sig och skaffar ett jobb, men att verklig kunskap bara ska finnas på papper (helst hos ett upplyst fåtal som har möjlighet att hålla privata bibliotek och arkiv). Jag hoppas det, det är i alla fall en åsikt man kanske kan argumentera mot.

Tips till upphovsrättsindustrin: när ni kräver hårdare straff för fildelning, notera att fem år i arbetsläger inte räcker för att avskräcka. Mesa inte ur, kräv dödsstraff direkt. *

Alla andra kan nog dra andra slutsatser ur den här rapporten, som hur upphovsrättsbrott i massiv skala är instrumentala i att öppna upp en av världens mest slutna länder.

A Quiet Opening

* dödsstraff har iofs inte alltid heller räckt, historiskt sett, men skam den som ger sig

Sam Sundberg i SvD:  Svensk nätretorik klingar ihåligt.

De svenska ministrarna svarade undanglidande på frågor om svensk lagstiftning, men det outtalade budskapet var att övervakning är bra, så länge ofelbara västerländska myndigheter ägnar sig åt det. Bilden av Sverige är ett paradis där makt aldrig korrumperar, persondata aldrig missbrukas och individer aldrig kommer i kläm. Men rättssäkerhet är ett bräckligt ting även i demokratier.

Upprepa, upprepa, upprepa. Någon gång kanske folk tar till sig.

Re Breivik:

Han håller sig för sig själv, undviker media och sitter i ett stängt rum bakom rättssalen.

Men i pauserna kliver han fram, för att tala med riksåklagare Inga Bejer Engh.

[…]

Under hela rättegången kommer han att närvara, och lyssna på varje detalj i Breiviks vittnesmål. Tanken är att han ska reagera när berättelsen skiljer sig från de hundratals timmar av samtal de båda haft med varandra, och på så sätt snabbt kunna slå larm till Inga Bejer Engh.

Det här är ett inslag jag skulle vilja se mer av. Inte bara i rättegångar, utan generellt. T.ex. inom politiken. Tänk dig att vid t.ex. partiledardebatter, så skulle det sitta en faktapanel och i varje paus informera tittarna ifall debattdeltagarna sagt något faktamässigt inkorrekt eller logiskt osammanhängande. En form av realtids-faktakoll plus.

Draget till sin spets skulle det kunna tillföra mycket värde i marknadsföringssituationer också. Tänk om det efter varje TV-reklam-spot kom en tre sekunders “observera att en enig expertpanel konstaterat att Vileda tvättdukar faktiskt INTE suger hårdare än konkurrenterna”.

Man blir så trött. Är människor verkligen så helt inkapabla att lära av historien, eller nyttja sunt förnuft?

Fast det så klart. Just den här gången så är allt annorlunda. Just den här gången gäller inte gamla principer som att företag behöver kunna generera vinst. Just den här gången kan man leva i oändlighet med hjälp av oändliga kapitaltillskott.

Intressanta extraavgifter finns det många av. Aviseringsavgifter, uppläggningsavgifter, premieavgifter, bagageavgifter, kortavgifter.

Idag fick jag lära mig ytterligare en: Telia har en “Uppsägningsavgift” på 420,50 när man säger upp ett fast telefonabonnemang. Smart. Enda felet är prissättningen, men om man höjde den lämpligt mycket skulle Telia kunna behålla nära nog varenda abonnent, säkert i snitt 40 år till eller något sådant.

Intressant att ett förslag som har en solid majoritet av riksdagen bakom sig, ändå är så universellt impopulärt att dagstidningarna, för att hitta någon villig att skriva replik på alla negativa debattartiklar, tvingas gräva så här djupt ner i högen. Kunde vi inte åtminstone få någon som är halvdant sammanhängande i sin argumentation? Vore det inte t.ex. läge för Bodström att försvara sin skapelse?

Tydligen. Enligt Telenor, i alla fall. Snyggt.

Ska man kanske generalisera uttrycket, och helt enkelt konstatera att alla förändringar av affärsmodeller överhuvudtaget är lika med barnpornografi?

Operatörer förbjuder Viber och Skype

Dan i Mora lyckades inte stänga ner mobil- och TV-kommunikation, enligt dagens beslut. Man skulle alltså kunna tro att såväl sunt förnuft som vetenskap gått segrande ur den här striden, men tyvärr är inte fallet så. Miljönämnden (samma miljönämnd som tidigare “googlat lite och läst några inlägg” för att skaffa sig kunskap om elöverkänslighet) tog nämligen sitt beslut inte på grund av att det saknas vetenskaplig grund för att kasta tillbaka hela bygden till medeltiden, utan uteslutande på grund av att avsaknad av mobiltäckning skulle utgöra en säkerhetsfara. Man skriver i beslutet