Då har man röstat

Vilket parti min röst faller på är väl knappast en överraskning för någon som känner mig eller läser den här bloggen. Och för första gången var valet otroligt enkelt.

Annars har jag så länge jag varit röstmyndig alltid brottats med frågan om vilket parti jag ska lägga min röst hos. Inget parti har matchat alla mina åsikter, vissa av vilka jag håller väldigt hårt i, och jag har således alltid varit tvungen att rösta på ett parti som aktivt motarbetat vad jag anser vara viktigt och rätt på många punkter.

Två av dessa punkter har blivit allt viktigare under det senaste decenniet. Det gäller dels den ständiga rörelsen mot ett mer inskränkt och övervakat samhälle, där yttrandefrihet och informationsfrihet begränsas och individens aktioner övervakas och registreras in absurdum. Maktgalna politiker och byråkrater har sett internet som ett lekfält där de kan göra precis vad de vill, utan att känna sig bundna av de rättigheter människor har i demokratiska samhällen.

För det andra gäller det de ständigt framflyttade positionerna gällande immaterialrätten, detta moraliskt orättfärdiga och samhällsekonomiskt tärande ok som tynger ner innovatörer.

I dessa två viktiga frågor står jag i direkt motsattsförhållande till samtliga riksdagspartier. Vissa har iofs haft skrivelser om dem i sitt partiprogram, men de har i så fall alltid prioriterats bort till förmån för något “viktigare”.

Så kom det plötsligt ett parti som håller just de frågorna som sina enda frågor. Ett parti som fullkomligt vägrar kompromissa bort dem, såtillpass att de rentav vägrar ta ställning i andra frågor för att inte spä ut engagemanget i de viktigaste. Dessutom ett parti som har realistiska chanser att få mer än 4%.

Jag röstade på piratpartiet även i senaste riksdagsvalet, och då tvekade jag in i det sista. Jag trodde att om alliansen van valet, så skulle i alla fall vissa förändringar ske. I retrospekt är jag glad att jag inte gav dem min röst, i så fall hade jag skämts för det idag. Ingenting meningsfullt har blivit bättre dessa år. Vi har fortfarande grundtanken att staten har rätt till 75% av allt jag tjänar; att jag har någon hundralapp mer i månaden efter skatt ändrar inte det. Vi har fortfarande en arbetsrätt som slår ner på unga och hungriga och beskyddar de trötta och lata, och som gör det näst intill omöjligt att komma tillbaka om man fallit utanför pga sjukdom eller annat. Och framförallt, alliansen har lyckats driva genom alla förändringar om att övervaka och registrera våra privatliv som socialdemokraterna någonsin vågat drömma om, samt gett framförallt upphovsrättsindustrin konstant ännu större privilegier för varje år som går.

Den här gången hade jag som sagt ingen sådan tvekan. Och det stör mig inte ett dugg att gruppen kommer få bestämma i många frågor; så funkar det i alla partier. Enda skillnaden mot de andra partierna, är att hos dem får man gissa vilka frågor de kommer släppa.

Dessutom, att piratpartiet kommer in i europaparlamentet är framförallt en enorm signal till de andra partierna, att de inte längre kan ignorera den stora gruppen som inte accepterar den riktning i vilken vi är på väg. Skulle de få en eller två platser, så skulle de förändra den politiska diskussionen på ett vis som ingen ledamot från någon av de etablerade partierna någonsin skulle kunna.

Faktiskt kan man se en viss effekt redan nu, baserat endast på opinionsundersökningarna. Plötsligt vill alla (ok, de flesta i alla fall) kandidater distansera sig från sitt parti, plötsligt talar alla varmt om integritet, plötsligt känner man sig nödd att dra ut på implementationen av teledatalagdringsdirektivet trots hot om vite för att det är en fråga ingen vill röra innan valet. Tänk hur det kommer se ut om de får en eller två platser, och tänk hur det skulle se ut om de kommer in i riksdagen nästa val!

Piratpartiet kanske inte finns kvar om sex år, eller så har det ändrat skepnad kraftigt. Men just nu behövs det för att förändra politiken, och just nu har de mitt helhjärtade stöd till detta. Så den enda kvarvarande frågan är vem man ska kryssa. Amelia Andersdotter har den senaste tiden gått från klarhet till klarhet, och gjort ett fantastiskt intryck på mig. Men i slutändan kan man bara kryssa en, och då blev det ändå Christian Engström, för jag tror att hans erfarenhet är viktig, han har ju kämpat på de här slagsfälten tidigare. När jag vågar mig på att tänka positivt, så hoppas jag att de båda kommer in, ty vilket fantastiskt radarpar de skulle skapa, vad otroligt mycket damm de skulle riva upp…

Slutligen vill jag hänvisa till Rasmus Fleischer, som skrivit mycket intressant om det här med att rösta på ett “enfrågeparti”.

Mer ministerstyre, tack!

Kulturminister Liljeroth har tydligen uttalat sig om att hon tyckte Pirate Bay-domen var bra. Vissa är upprörda över det, givet att målet är överklagat m.m. Jag håller inte med.

Först och främst, det hon sa (“Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet”, förutsatt att SvD citerat henne korrekt) kan jag inte få till att det skulle vara domstolspåverkande. Mitt förtroende för det svenska rättsväsendet är ganska lågt, men att tro att det uttalandet från en minister sett i isolation skulle ha någon effekt på domen i nästa instans är inte rimligt.

För det andra, det kommer ju inte som någon som helst överraskning. Herregud, människan företräder ett parti som tycker det är rätt och riktigt att man ska sätta en miljon svenskar bakom lås och bom för att de fildelar (och konstantövervaka resten för att de inte ska få för sig något). Det är väl självklart att hon är glad över TPB-domen!

Och för det tredje, hela diskussionen om ministerstyre i sverige är i min mening fullkomligt bakvänt. Som jag skrivit tidigare så är det ett jätteproblem att myndigheter och individuella tjänstemän har fantastisk makt över individers liv och leverne, och dessa myndigheter och tjänstemän är bara en anonym, grå massa som aldrig kan ställas till ansvar för något. Och ministrarna är i slutänden aldrig ansvariga, de kommer oftast undan att ens uttala sig om specifika fall. För usch och fy, det skulle ju vara ministerstyre.

Men frågar ni mig, så vill jag absolut att den slutligt ansvariga för en myndighets agerande, även i specifika fall, ska vara någon som man kan avkräva ansvar ifrån. En minister kan man göra det, genom att rösta bort (om tillräckligt många delar min åsikt om vad som är fel). Det är självklart och enkelt och fundamentalt demokratiskt.

Tycker jag, i alla fall. Och tydligen inte så många andra. Vi gillar vårt system där ministrar inte får eller behöver tycka något om något som spelar någon roll.

Myndighetsutövning och integritetskränkningar

Att granska tjänstemäns myndighetsutövning, är inte integritetskränkande. Det är fascinerande att så många tydligen anser att det skulle vara det. Det är en milsvidd skillnad på att veta vad individuella privatpersoner gör i hemmet, och vad en valförrättare gör i vallokalen.

Enligt Valmyndigheten är det tydligen inte att räkna som valfusk, att slänga röstsedlar tillhörande partier man inte gillar. Om så skulle vara fallet (vilket jag tycker går stick i stäv med såväl sunt förnuft, som tidigare domslut där valförättare dömts för att t.ex. hindra folk från att rösta på Sverigedemokraterna), så är det definitivt en lag som behöver ses över.

I vilket fall som helst förändrar det inte den uppkomna situationen där en person dokumenterat detta misstänkta-valfusk-som-tydligen-inte-är-valfusk. Det var i min mening tveklöst korrekt gjort. Det är absolut inte en integritetskränkning, som miljöpartiet anser.

Jag anser att alla människor förtjänar långtgående skydd mot att staten ska kunna övervaka vad man gör. Motsatsen gäller dock inte. Staten förtjänar mycket lite skydd mot att vi människor ska veta vad staten gör.

Beslut och handlingar som en myndighetstjänsteman gör på arbetstid, är just det som måste vara kontrollerbart. Lyfter man blicken från val, Piratpartiet och immaterialrätt, så kan man säga att ett av de riktigt stora problemen i sverige är att så många djupa och viktiga beslut om individuella människors liv tas av anonyma myndighetstjänstemän som inte är ansvariga för något eller till någon. Det måste ske en hårdare övervakning av dessa, och de måste hållas ansvariga för sina beslut och handlingar.

Det är fascinerande att detta på något vis skulle vara en kontroversiell åsikt. Men det är den tydligen.

Spel under täcket

Det var kanske ingen slump att Tomas Norström dömde i TPB-målet.

Iofs är jag alltid skeptisk mot antydningar och saker som inte sägs rätt ut, å andra sidan är det så mycket i TPB-rättegången som verkar suspekt och osäkert, att ytterligare konspirationsteorier knappast känns vidare långsökta.

Jag borde läsa bättre innan jag bloggar

Apropå mitt förra inlägg. Jag var nog lite hård mot Claes Sandgren, han gjorde bara vad jurister ska göra; applicerar befintliga domar i högre instanser på det gällande målet, utan något specifikt moraliserande kring detta.

Min poäng står dock kvar, om detta är normen (vilket jag har lite svårt att tänka mig, trots allt), så är det skämmande och, i min mening, helt oacceptabelt.

Jag avslutar med att hänvisa till ett intressant inlägg i ämnet.

Fantastiskt resonemang

Ingen kan ha missat att domaren i TPB-rättegången är medlem i två lobbyföreningar för stärkt immaterialrätt, och till och med styrelsemedlem i en av dem. Många anser att det är en rätt tydlig jävssituation.

Alla håller dock inte med. Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap, jämför med ett fall där en tjänsteman på skatteverket tog tjänsteledigt från sitt jobb på skatteverket för att dömma i ett mål mot, just, skatteverket. Regeringsrätten kom fram till att det i det fallet inte förelåg någon jävsrisk.

Ja, så kan man ju resonera så klart. Om det är OK att dömma i ett mål mot sin egen arbetsgivare, så är det ju rimligt att det är tvärlugnt att dömma i ett mål när man bara är styrelseledamot i en lobbyorganisation som motverkar ena parten.

Ett annat sätt att reagera, är att fråga sig precis hur genomkorrupt det svenska rättsväsendet egentligen är, om detta inte bara är acceptabelt, utan rentav normen? Som Sandgren avslutar med,

Att domare som är medlemmar i de två föreningarna har avkunnat hundratals domar i immaterialrättsliga mål pekar i samma riktning. Skall också dessa mål tas om?

Using Drivel with WordPress

While trying out Ubuntu, I’m without my standard blogging client (Windows Live Writer), so I’m testing Drivel instead. When starting, it’s not clear how to connect to a WordPress blog, but it’s really quite easy. Just set Journal type to Moveable Type, and Server address to http://yoursite/xmlrpc.php

Unable to add certificate exceptions in Firefox on Ubuntu

I don’t know if this is an issue with Firefox (3.0.10), Ubuntu (9.04), Apache2 or the default apache config file, but when trying to surf to a SSL-encrypted page on a default installation of Apache on Ubuntu, with a default self-signed certificate, Firefox (also a completely default installation, this is on a new system with nothing on it yet) just gave me a sec_error_ca_cert_invalid popup, without any possibility to add an exception. The “Or you can add an exception…” link I’m used to simply did not appear. Surfing into the site from a windows computer worked nicely.

After a (long) while I realized that whatever the problem was, it only appeared when surfing to https://localhost/ . If i surfed to https://computername/ , I got the expected behavior.

Weird.